Fröken Emmas Känsla för Livet

Tänk om man hade en sambo som var världsbäst på att göra en på gott humör när man var nere. En sådan där knäppgök som kom med en sjungande mjukisråtta och dansade fånigt när man var ledsen. Någon som envisades med kittlingsbrottning när man var hängig och fick en att tjuta av skratt. Eller någon som tog ens händer när man var på dåligt humör, satte på en galen låt och dansade som en vettvilling med en runt i vardagsrummet så att det var alldeles omöjligt att inte falla in i hans skratt.

Tänk, precis en sådan  sambo har ju jag. Vilken lyckans lyckans lyckans ost jag är.

Love you.

Vad vore egentligen livet utan tentaplugg? Det skulle ju vara tråkigt och dötrist, definitivt.

Det blev en händelserik söndag. Danni blev faster, en konstig gammal gubbe tog Valter och hällde vatten över hans huvud, och så försökte Björn nicka pucken i mål. Sistnämnda resulterade i ett hål genom läppen och en kväll på akuten, förstnämnda i en glad och exalterad Danni, och Valters blöta huvud efterföljdes av ett mycket trevligt dopfirande i soliga Pildammsparken (kunde ju tagit med solbrillorna iaf).


        

        

Dock tog även denna helg slut och måndagen följde motvilligt söndagen. Den där tentan nästa tisdag börjar göra sig smärtsamt påmind, och jag inser att det börjar bli dags att sluta sopa plugget under mattan. Ifall ni inte hör så mycket från mig den närmaste tiden, så är jag nog fullt upptagen med att städa upp allt damm under mattan. En annan möjlig anledning är att jag aldrig vaknar ur den hypnos vi tänkte våga oss på ikväll. Kanske går jag runt i trans och slavar under den onde hypnotisören?

Förresten, att jag säger att det är kul att ni kommenterar är inte detsamma som att jag ber er sluta ;-)

Är det inte ganska komiskt, att första gången man ser rynkor i sitt eget ansikte och tänker "shit, jag börjar ju bli gammal på riktigt", är då man ser en bild på sig själv utklädd till barn...

In i det längsta drog jag mig för att plocka fram vinterkoftan. Det är ju ändå september. Men nu är smärtgränsen nådd, måttet rågat och den sista stenen kastad. Fastän jag satt med jacka på hela eftermiddagen och antecknade med Therese vantar på, så slutade jag inte frysa. Kom hem och hoppade i mjukisdressen, men slutade inte frysa. Stoppade  mig lite mat, men slutade inte frysa. Så jag fick nog och drog på mig Tjocka Koftan. Och alldeles alldeles strax tänkte jag vara så lyxig och ta en sista-minuten till gymmets solarium. Får ju passa på sista dagen innan gymkortet går ut. Sedan är Biffen & Berget enbart historia och kommer bara kunna läsas om i historieböckerna Eller? Nejdå, vi ska bara vila upp oss lite. Vila oss i form. Eller nåt.

Dagen har varit riktigt trevlig. Började lite stressigt eftersom jag, som vanligt ute i sista mikrosekunden, och hade tänkt öva in min redovisning på morgonkvisten. Två minuter innan utsatt tid hade jag hunnit läsa igenom min text för andra gången och var aldrig så oredo, men det hela gick ändå finfint. Eftermiddagen bjöd på min kanske livs bästa föresläsning! Eller åtminstone föreläsare. Det var tre timmars stand-up comedy och jag ville knappt på därifrån då klockan slog fyra. En fredag eftermiddag. Då är föreläsaren bra.

Efter min sista-minuten till Träningsvärket, är det dags för hemresa och sedan middagsbjudning hos Veena, Martin och Hector. Övriga helgen är fullsmockad med skoj. Bland annat ska jag gå på Lillis "barnkalas", Valters dop, hälsa på Maria på hennes nyöppnade sjukgymnastklinik och så ska jag dessutom vara med på *ssssssch* en hemlis som kommer väcka nostalgin till liv...  

Vad kul att ni är fler som börjat läsa min blogg och vad härligt att ni kommenterar, det gör mig så glad ska ni veta!

Trevlig helg på er!

Helgen var sådär underbart härlig och skojig! En bild säger ju mer än en massa tangenttryckningar, så here cåmes some pics

          

               

           

           

           

           

       

Då jag läser min psykologilitteratur överväldigas jag ibland av människans primitiva natur. Av vår nakenhet och vår enkelhet och av insikten om hur oerhört oromantiskt livet egentligen är. Tanken på att vi under ytan mestadels styrs av ursprungliga behov som inte sällan kan anges som egoistiska, och på att kärleken nog inte alltid är så ovillkorlig som vi ibland vill tro, ger mina romantiska föreställningar en rejäl knuff i sidan.  

På samma sätt kan jag emellanåt bli så ofantligt trött på allt det ytliga. På alla desperata rop för att höras och synas, på allt fokus på vår yta och på den rådande mallen över hur vi borde se ut. På samhällets utseendenorm och på allas våran strävan efter att passa in och samtidigt sticka ut och vara unika.

Någon frågade mig vad tanken bakom föregående inlägg var, och jag vill förtydliga att jag absolut inte har något emot modebloggar. Det blir bara för mycket av det goda ibland och vår fixering vid det yttre blir så tydlig. Bloggosfärens  "se mig, hör mig!" kan stå mig upp i halsen emellanåt, även om jag uppenbarligen valt att själv vara en del av den. Tanken på det absurda i vår kulturs fokus på den enskilda individen och hennes yta väckte fjanthumöret i mig och jag kände plötsligt för att strö några nypor salt över det hela. Jag dras ju med lika mycket som någon annan. Kanske är det just det jag tröttnar på allra mest, att fastän det finns en medvetenhet om hur samhällets vindar blåser, är det ändå så svårt att inte föras med.

Igår gjorde vi något så moget som att läsa Bert-böcker. Ni vet den där blonde hormonstinne parveln med finne på näsan och storartade tankar om livet. Jag undrade genast varför det var så länge sedan jag senast höll en Bert-bok i min hand. De är ju förträffliga! Passar min snustorra humor perfekt. Ett litet utdrag ur "Berts bokslut":


"Eftersom Mark är amerikan så borde han ju kunna amerikanska bra. Jag läste upp en text från vårt band, som jag skrev förra veckan. Mark fattade ingenting. Otroligt! Han är ju amerikan och förstår inte ens sitt eget språk.

Jag är fortfarande överrumplad av det 12 minuter långa telefonsamtalet jag just avslutade. Hakan ligger kvar på bordet och ögonbrynen tycks ha fastnat vid hårfästet. Det ringde en man, T, och frågade ifall jag kände igen honom. Generat fick jag erkänna att jag inte gjorde det. Läste du engelska i Lund hösten 2003? frågade han. Jaooo, det kunde jag dra mig till minnes att jag nog hade gjort. Han hasplade ur sig några namn som jag borde känna igen, men det var inte förrän han rabblat en stund som jag kunde ge ett av namnen ett ansikte. Tyvärr mindes jag fortfarande inte T, vilket kändes lite pinsamt. Men så nämnde han "killen som skrattade som en galning när vi lekte Amöba-leken på en fest hemma hos dig" och plötsligt trillade poletten ner och jag mindes den väldigt orginelle Mr T, vars gapskratt i falsett inte lämnade någon oberörd och vars läppar alltid alltid alltid log.

Mr T berättade mellan sina falsettskratt att han tänkte dra ihop en träff för oss som hängde ihop den terminen. Han hade känt sig som en klasspappa och ville veta hur det hade gått för alla. Och så började han rabbla en massa frågor: Är du färdig psykolog? Hur är det med hunden? Bor du kvar i din etta? Är du fortfarande tillammans med J? När jag berättade att jag inte var det utan bodde ihop med en annan kille, så sa han att han inte var förvånad att jag hade "uppgraderat" mig och motiverade det genom att citera en skämtsam kommentar som exet J hade kommit med på den där festen. Jag är fortfarande, efter att ha skrivit på det här inlägget en stund, förstummad. Det var på håret att jag kom ihåg vem han var (och då var han ändå en mycket orginell person) och han mindes både vad min dåvarande pojkvän hette och kunde citera något han sagt fem år tidigare. Han mindes vad jag ville läsa till efter kursen, att jag hade hund och han mindes mitt efternamn. Fem år efter det att vi senast sågs letar han up mig på eniro och ringer för att fråga ifall jag vill ta en fika med honom. 

Ska man bli smickrad eller livrädd? Skratta eller springa sin kos?