Fröken Emmas Känsla för Livet

Så var det dags att lägga nollan bakom sig och träda in i tiotalet. Tänk vad mycket som hinner hända på tio år... 1999 var jag ju bara barnet och bodde fortfarande hemma hos mamma och pappa. 2019 står jag förmodligen där i mitt hus med man och barn och bröst provocerade av tyngkraften. Nu sitter jag någonstans mittemellan och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Ett år kvar i skolan, fyra bröllop och två spännande resor innan vuxenäventyret förmodas börja på riktigt med lönekuvert, yllekofta och pensionssparande.  

Nolltalet avtackas med pompa och ståt och tiotalet välkomnas med en färgsprakande himmel. Jag vägrar blankt att varken äta nyttigare eller träna mer och rökningen slutade jag med 96 när jag satte min första cigg bak-o-fram. Istället ska jag satsa på att tro på mig själv och njuta av livet. Jag ska drömma och jag ska älska, jag ska gråta och jag ska skratta och jag ska våga kasta mig ut från okänd mark. Jag ska dansa, jag ska tramsa, jag ska äta gott och jag ska njuta av allt det vackra som finns omkring mig. Det ni... gott nytt decennium!

Folk påstår att det är i gamla hus det spökar, men bevisligen trivs gengångarna även i sprillans nya villor!

Så var julen över och vi ligger jästa på soffan och flämtar av allt ståhej. Himla trevligt har det dock varit och det är fina minnen som läggs till julen 2009. Vi har pendlat skytteltrafik mellan familjer och släkter och det var inte förrän i söndags som vi drog ner på tempot och höll oss hemma. Sedan dess har vi tillbringat tiden med att sova oförskämt länge, vässat armbågarna till reaformat, spelat wii tills ögonen gått i kors och käkat gott på diverse matställen. Nu blir det promenix med Maria, sedan kommer en styck hungrig familj hit för att bjudas på mat innan vi beger oss till biomörkret och renommerade Avatar. Oj oj vad fint det är att vara ledig.


   
  

Så fantastiskt bra!

Idag är en alldeles speciell dag för mig, för oss. Det har gått två år sedan vi galet nyförälskade definierade oss som "VI". Du lyser upp varendaste dag och gör mig så oerhört lycklig. Jag tänker inte bli alltför personlig här ute i cyberspace och du vet ju hur mycket jag älskar dig, så jag nöjer mig med att tillägna dig det här inlägget och helt enkelt säga TACK älskling för de två bästa åren i mitt liv.

Hoppsan, tredje advent svischade förbi och Staffan Stalledräng har redan hunnit få sin årliga uppmärksamhet. Tänk att man blir tagen på sängen varendaste år, trots att butikerna börjar sälja adventsljustakar redan i november och såra våra öron med julmusik kort därpå. Jag har jobbat stenhårt på julstämningen denna helg och har således druckit mig sötsliskig på glögg och förätit mig på både saffransgula katter, pepparkakor och aladdins choklad (då har det gått långt mina vänner). En gran fick vi dessutom med hem från skogen och hon står nu här i vårt vardagsrum med barren fulla av kulor och väntar på att Knut ska kasta henne mot sin undergång. Igår tände vi det tredje ljuset och jag serverade glögg för fulla muggar åt alla julsugna supportrar som såg Pantern ta sig vidare till allettan. Skål! 

Nu ska jag strax bege mig till ett sista möte med vår uppdragsgivare inför den "personaldag" vi ska hålla imorgon. Därefter är det någon form av examination på ett av terminens femtielva projekt, avrundat med ett sista terapisamtal med min klient och ett farväl och lycka till. Så det är bara att sträcka på mina träningvärkande ryggmuskler, ta ett djupt andetag och bege mig ut i denna måndagen den 14 december. Ett stort grattis till svärmor är ej att förglömma!

     
  

Alldeles underbart skönt och avkopplande. Tåget tog mig, om än en nyans grönare i ansiktet, till en lugn helg i min fina barndomsväns sällskap. Västervik kopplade på charmen och lyckades fånga mitt tycke trots grådaskig himmel och regnstänk i luften. Promenader och fikor, böcker och film, prat inpå småtimmarna och spelkväll med kompisarna. Jessica skämde bort mig med goda middagar och det där lugna sköna tempot jag kan ha svårt att prioritera i vanliga fall. Så hem kom jag, ett stycke emmafröken med nyladdade batterier och en energinivå som förhoppningsvis ska ta mig igenom de här två sista veckorna i skolan.

Det var ju sjutton också vad svårt det ska vara att komma igång med skolarbetet. I två och en halv timme har det plötsligt varit oerhört angeläget att putsa skorna, städa, skriva mail, leta fram numret till vår bankman, hänga i telefonen och sist men inte minst, skriva en insändare till Sydsvenskan. Varför inte passa på att blogga också när jag ändå är inne i förträngningens skönt vadderade rum?

Funderar på att dessutom skriva till någon aktningsvärd tidning och berätta om hur min cykelkorg blivit stulen inte bara en utan två gånger på kort tid. Detta är ju onekligen skandalöst och jag hoppas på att få hamna på besvikelsernas Wall of Fame. Förvisso är nyhetsvärdet inte i klass med det brutala mordet på julgranen eller den plötsliga parkeringsboten vid Sörsehallen, men ändå.

Imorgon bär det av mot en helg i Västervik och nu när man ska norr om Skåne hoppas jag allt på lite:


Nu är det däremot dags att ta sig i den obefintliga kragen och sluka vetenskapliga artiklar med en obarmhärtig hunger.

Psst: Inga kommentarer på bloggen på över en månad... Är väl medveten om att mitt liv befinner sig långt ifrån någon röd matta eller nervkittlande äventyr för tillfället, men så värst kul är det inte att tala med en vägg (läs datorskärm). Jag ser ju att ni är inne och läser... Är ni blyga, lata eller bara oerhört trötta på denna bloggverkstad och vill få mig att inse att det är dags att lägga ner? Förvirrat.