Fröken Emmas Känsla för Livet

Fy sjuttsingen vad sugen man blir. Gamla gruppen på gamla friidrottsbanan. Pappa skulle tackas av för alla sina år som tränare och såväl gamla som ännu äldre gruppdeltagare, och så jag från stenålderstiden, samlades för att fira honom med en mycket seriös mångkamp. 100 meter hopprep följdes av kula, stående längd, slungboll och sist men inte minst 400 m hinder. Satsningen var såklart fullständig och efter en hård kamp var det till slut Bror Micke som kammade hem godispriset. Själv försökte jag uppväcka gamla kulfärdigheter, men eftersom dessa färdigheter aldrig ingått i min repertoar, så gick det sådär. Kulan nådde i alla fall gräset, så jag är mer än nöjd. Slungbollen lyckades jag också få iväg, om än bara en gång innnanför sektorslinjerna. Resten av tiden fick jag rollen som förste fotograf, förste protokollförare och förste skadeskjutne. Hur gärna jag än ville hoppa längd eller springa hundra (400 meter var jag kanske inte riktigt lika sugen på) så lyckades jag behärska mig, skulle ju vara så tradigt ifall mina onda senor gick rätt av nu när de faktiskt, om än oändligt sakta, börjar bli någt bättre.  

Såklart blir man nostalgisk. Friidrotten var mitt Liv under tio år. Men nostalgisk på ett härligt sätt; sådär så att benen blir fulla av spring och magen fylls av ett leende. Jag har ju faktiskt nio år på mig att bli bra i fötterna och göra come back i veteranklassen. Det skulle vara något! Ska gå och massera fötterna med lite tennisboll och ladda mentalt inför min veterancomeback. Kommer ni och hejar? Se upp i backen - fyra hål i nacken! Hit med kryckan - nu är  det Tant Emmas tur!

Fast allra närmast i tiden ligger ju kvällens barnkalas. Har laddat upp med följande outfit



och kommer således bli HET som en ökenget.

Bilder från dagens friidrottsäventyr kommer inom kort, eftersom jag lånade pappsen kamera. Någon bild hann jag dock fira av med den egna kameran.




So long, flaggstång