Fröken Emmas Känsla för Livet

Vilken filmupplevelse! Gårdagskvällen inleddes med vitlöksbröd på Gränden, efterföljt av Sex and the city på bioduken, och ackompanjerat av riktigt trevliga tjejkompisar. Kan det bli bättre? Jo, just det, somnade i armarna på min bästaste manfriend också. Filmen var fantastisk, underbar och makalöst bra. Aldrig har jag skrattat och gråtit så mycket på en och samma gång. Tårarna rullade nerför kinderna samtidigt som skrattet bubblade i magen. Jag vill ha mer mer mer. Ska nog gå och se den igen med Jessica redan nästa vecka.

Inte hann vi utanför dörren idag förrän himlen öppnade sig och visade sig från sin allra blötaste sida. Sist jag var med om ett sådant regn var i Bangkok för sex år sedan. Monsunregn i Malmö? Herregud, jag får nog skärpa mig med sopsorteringen. Plötsligt var vi inte lika angelägna om att promenera vid havet längre, utan hamnade istället på Mobilia. Med en chailatte i handen, såklart Var vore livet utan chailatte? Tråkigt, och dötrist och alldeles alldeles innehållslöst. Jessica fick för sig att hon skulle titta lite på H&M, och jag gjorde mitt bästa för att stirra ner i golvet alternativt studera lamporna, men det gick inte. Jag shoppade på H&M. Igen. Handlade ju upp halva butiken på Gustav förra veckan, men på Mobilia fanns det lite kläder kvar. Fick för mig den horribelt dåliga idén att prova en bikini. Hur kan man ens komma på något sådant? Letade febrilt efter någon wonderbikini, men hittade bara en vanlig svart som inte gjorde något underverk och därmed fick stanna kvar i skamvrån på Mobilia. Ett vitt linne var det enda jag fick med mig hem, så jag ska nog inte vara alltför arg på mig själv.

Nu bär det snart av till jobb, och sedan direkt vidare till Ronneby. Jag och Kattis ska öva lite mer på våra finaste poser. Sist, på sushikvällen hemma hos mig

så lyckades vi åstadkomma de här vackra leendena

Jag tror det blir svårt att överträffa dessa charmiga anleten; vi är nog på toppen av vår modellkarriär nu.
Stannar tills söndag kväll, så vi hörs nästa vecka.

Hasta la vista!

Signalspaningslagen - vilket angrepp! Vilket fasansfullt beslut! Hur kan Sverige bli föregångsland för kränkt integritet och inskränkta mänskliga rättigheter? Och hur kunde ett sådant beslut, som innefattar begränsad yttrandefrihet , fattas så snabbt? Förstår att det säkerligen kan komma något gott ur det en vacker dag, men i min värld så är det ett övertramp längre än Klüftans istanbulhopp. Det eventuellt goda utfallet, flyger upp i luften och rakt åt pipsvängen när det ställs mot nackdelarna på gungbrädan. Ibland blir jag riktigt rädd för framtiden...

"FRA (Försvarets radioanstalt) är en civil myndighet som arbetar för ett tryggare Sverige." Shit pommes vad trygg jag känner mig nu. Gör inte ni?

ÅH vad skönt att bara vara hemma och göra ingenting. Eller åtminstone inget mer än att göra nästan ingenting vid datorn. De senaste dagarna har varit fullspäckade med skoj, men ibland är inget mer underbart än att bara vara hemma och ta det lugnt. Vara cybersocial och håva in bud från spekulanter. Mobilen visslar och pengarna trillar in. Jag tar mig en räkmacka och klappar mig på magen. Barcelonaresa och flytt stundar runt hörnet. Hade gulbollen vågat krypa fram från sitt gömställe så hade den prickat i:et, definitivt.

Långhelgen har varit finfin. Traditionellt midsommarfirande i fredags, hemma hos Andy. Den obligatoriska sillen och oumbärliga nypotatisen blandades dock med icke traditionella bajs- och råttalekar. (Vad hände med katt- och råttalekar?) Det blev ett skojigt misommarfirande med massa mat, lekar och dans. Lördagen tillbringades i liggande ställning det mesta av dagen och avrundades i sittande ställning framför Bondespelet. Som de bönner vi är plöjde, sådde och skördade jag och Björn så frenetiskt att vi tog över hela Bondeland, emedan mina mindre framgångsrika bönder till brödrar gråtandes fick se sig om efter nya gårdar bortom spelplanens vidder.  På söndagen hälsade vi, svärmorsan ochsvärstabben på älsklingstösen, som hade kul på kolonien. Och så tittade vi på sommarstugor. Riktigt mysig helg i familjens tecken.

Igår hälsade jag på blivande praktikplatsen i Lund. Så himla spännande det ska bli! Längtar redan... kan det inte bli oktober snart? Kvällen ägnades åt världens sötaste lille Valter. En och en halv vecka var det sedan detta lilla underverk kastades (nåväl, krystades) ut ur den trygga livmodern, rätt ner på torra land. Och mer välkommen kan han nog inte bli. Vi ser fram emot att tissla och tassla med dig på torsdagsfikorna, Valter!

Det här med att blogga går inte som en vindlande dans, direkt. Har kommit på att dels finns det inte många minuter över av mina dagar (de leker kurra-gömma, de fräckisarna!), och dels så får jag prestationsångest så fort en enda person känner till bloggen.  

Men men, vad är väl en bal på bloggen? (Hit med svartklubben vettja!)
 
Skrubbar skrubbar skrubbar bort min sura min. Ikväll är det visning, och då ska det blänka! Hit med buden, annars skjuter jag!

I eftermiddag bär det av mot nya banker. Gårdagens kommentar från Länsförsäkringar blir svårslagen: "...det är bra att ha gjort sedan när ni gör slut" Haha, vilken fantastisk inställning!

Ikväll ska jag och Lilli titta på vuxna män som jagar en rund stackars boll. Har aldrig riktigt förstått mig på leken, men har hört att pojkarna, förlåt männen, leker den ofta. Och så har de delats in i lag med olika tröjfärger. En av dem med blågula tröjor, Mr Klein, springer tydligen runt i bara kalsongerna ibland... Skulle väl vara det som får mig att välja bort sex and the city kl 22, men det gör mig utan tvekan lissen i ögat.

Nix, nu ska jag tvätta fönster. Ska vi ha en läsartävling om vad som finns utanför? Just det ja, då behövde man ju läsare...





Världens finaste supporter

Oj oj vad sugen jag är. Helt galet sugen! På att träda in i bloggvärlden alltså. Har sugit på karamellen ett tag. Spottat ut den och ångrat mig igen. Inte kan jag väl blogga? Sålla mig till den narcissístiska skara jag alltid velat kategorisera som lite självcentrerad? Hej hej världen, här är jag och mitt liv är så fantastiskt intressant att jag vill att alla ska få ta del av det! Det verkar väl inte vara bättre än så. Jag, Emma, ska bli bloggare. Blogg bloggeliblogg. Blugg blogg bligg blogg.

Vadan detta? Är det mitt fantastiska liv som är så obeskrivligt intressant att jag bara måste försöka beskriva det? Är jag en kvinnlig Narcissus som önskar spegla sig i sin egen glans?

Nåväl, nu ska vi inte gå till ytterligheter. Jag är nog mest en ganska vanlig fröken som är nyfiken på sådana här nymoderniteter. Och så råkar jag ha en förkärlek för det där med att skriva. Jag blev ju varken journalist eller författare, utan min karriär upphörde abrupt vid Dagboken. Kanske kan jag låtsas att jag har en egen liten kolumn i någon tidning, där jag får leka med Orden och grubbla lite kring Livet?

Vad kan då denna karamell bjuda på? En blandning mellan allvar och glimten i ögat. Djupa tankar mixat med en gnutta ironi. En nypa knäppheter, omröres med en handfull av livets mysterier. Om jag ska vara helt ärlig, så har jag egentligen ingen aning om vad jag/ni kan förvänta er. Jag tänkte helt enkelt bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och om det sedan blir vals, tango, foxtrot, fågeldansen eller disco får dags(/dans)humöret bestämma.

Egentligen så tycker jag att det är ganska läskigt, det här med att blogga. Vem som helst kan ju läsa, och jag har ingen aning om vem den där Vem Som Helst är. Eller Vem Som Helstarna. Jag är till och med så motsägelsefull att jag inte tänker berätta för mina nära och kära att jag bloggar. Inte berätta för de som står mig närmast att jag skriver så att hela världen kan läsa. Nu lät det kanske som att jag fått storhetsvansinne, men faktum kvarstår ju att om man bloggar så kliver man ut ur garderoben och rätt ut i oändliga cyberrymden. Jag tänker i alla fall inte berätta idag. Låta det vara min lilla hemlighet. Se lite vart det hela leder. Och om jag bloggar för er där ute som jag inte känner, så är det ju nästan inte på riktigt. Lite sådär på halvlåtsas.

Hoppsan, nu har jag skrivit en halv roman redan. Har inte sådär jättebra koll på hur man gör när man bloggar, men jag har i alla fall förstått att man inte ska skriva några romaner per gång. Inte ens halva. Kanske mer likt en post-.it lapp. Men om vi låtsas att det här är en stor post-it lapp? Då går det nog bra.

Det här var ju faktiskt riktigt kul. Jag skriver och ni läser. Eller så är det hela bara en illusion och jag får inte en enda läsare. Då har jag åtminstone roat mig själv en stund.

På återseende!