Fröken Emmas Känsla för Livet

Så var en högst ospännande söndag till ända och dagens höjdpunkter har bestått i att svälja några liter klorvatten på kockums, gråta floder till Spårlöst och prata med ägarinnan till de skor jag råkade gå hem i i fredags (antar att ingen är förvånad?). Kvaliteten på denna dag har således inte varit av den utsökta typen och resten av tiden har jag återkommande övervägt att säga upp mig från programmet för att sedan inse att jag måste ta mig igenom den här dödligt tråkiga och hopplöst ointressanta vetenskapsteorin om jag någonsin ska få ett psykologjobb. Tjohoo! Längtar efter ljumma vårvindar och nypistade alpbackar. Efter en tid när operationen är förbi och den här überabstrakta kursen är nersköljd i rännstenen tillsammans med vinterns sista slask. Men jag är inte bitter, nej nej. Nu är det dags att skriva nytt CV och personligt brev och undvika att kasta den virusstinna externa hårddisken i väggen. Sova får jag göra när jag blir gammal, förlåt, äldre.

Presenter och mysiga middagar i all ära, med jag undrar om det allra finaste med alla hjärtans
dag ändå inte är de där oväntade påhälsningarna. Som att någon plötsligt står där med en
vacker ros i handen när man yrvaket staplar till dörren. Tack sötaste Kerstin!

Såhär i hjärtetider skulle jag vilja passa på att önska alla er fina läsare en riktigt kärleksfull och fin dag med mycket värme och mys! Själv är jag trött men nöjd efter en fantastiskt härlig helg. En mycket trevlig thaikväll hos Rane i fredags avlöstes av 19 timmars möhippa och 8 timmars sömn på två nätter. Möhippan är ett kapitel för sig men jag kan ju åtminstone avslöja att kvällen avsutades på scen tillsammans med ingen mindre än Lili och Susie! Idag har jag besökt Josefin och Alex, sett Pantern besegra serieledarna och ska nu inta en torskrygg med skaldjursmos serverat med en nypa mys och en hel famn av kärlek. 

Grädde runt munnen, linedance i vardagsrummet, skäggväxt på kinden och snö på knäna.
Jag är för lat för att berätta och bjuder istället på några lördagsbilder.

Hör och häpna, men även denna helg överlevdes. Det var dock knappt eftersom jag 1) försökte hänga med i det ungdomliga tempot och festa till sex på morgonen, och 2) befann mig ett par hundra meter från en skottlossning. Helgens vilda leverne till trots sitter jag här i ett stycke och myser med varm choklad. Den tredje för dagen. För vad göra om man bestämt sig för att förtränga allt man borde göra och istället fly in i den varma chokladens och surfandets sköna värld? Jag är inget vidare på det här med sjävdisciplin, inte alls faktiskt. Längtar efter att jobba och få fasta ramar. Har åtminstone kunnat njuta av att sova till åtta och sedan ta en skön runda i snön innan den började yra runt som en vettvilling på gatorna. Och pluggat en halvtimme. Vart resten av dagen tog vägen har jag ingen aning om, vips så var den borta! Underligt.