Fröken Emmas Känsla för Livet

På tal om sista minuten så ringde mamma nyss och berättade att hon pratat med morbror Göran. Han hade sett mig komma cyklandes på morgonen och tänkt att han skulle köra ifatt mig med bilen för att säga hej. Det var bara det att han aldrig kom ifatt, fastän han körde i 50 km/h... Akta så du inte får böter! sa mamma. En bot av fabror Blå för fortkörning med min stålspringare hade jag faktiskt skrattandes tagit emot - det hade ju varit sannerligen komiskt! En annan aspekt av det hela är dock mitt sista-minuten-syndrom... Hur sjuttsingen gör man för att ta tillvara på den där näst sista minuten? Eller kanske rentav tredje sista? Hade varit trevligt att hinna hälsa på morbror Göran om morgnarna ju.