Nakenheten klädd i fasad
Då jag läser min psykologilitteratur överväldigas jag ibland av människans primitiva natur. Av vår nakenhet och vår enkelhet och av insikten om hur oerhört oromantiskt livet egentligen är. Tanken på att vi under ytan mestadels styrs av ursprungliga behov som inte sällan kan anges som egoistiska, och på att kärleken nog inte alltid är så ovillkorlig som vi ibland vill tro, ger mina romantiska föreställningar en rejäl knuff i sidan.
På samma sätt kan jag emellanåt bli så ofantligt trött på allt det ytliga. På alla desperata rop för att höras och synas, på allt fokus på vår yta och på den rådande mallen över hur vi borde se ut. På samhällets utseendenorm och på allas våran strävan efter att passa in och samtidigt sticka ut och vara unika.
Någon frågade mig vad tanken bakom föregående inlägg var, och jag vill förtydliga att jag absolut inte har något emot modebloggar. Det blir bara för mycket av det goda ibland och vår fixering vid det yttre blir så tydlig. Bloggosfärens "se mig, hör mig!" kan stå mig upp i halsen emellanåt, även om jag uppenbarligen valt att själv vara en del av den. Tanken på det absurda i vår kulturs fokus på den enskilda individen och hennes yta väckte fjanthumöret i mig och jag kände plötsligt för att strö några nypor salt över det hela. Jag dras ju med lika mycket som någon annan. Kanske är det just det jag tröttnar på allra mest, att fastän det finns en medvetenhet om hur samhällets vindar blåser, är det ändå så svårt att inte föras med.
