Så. Då var det strax dags för malmötösen att lämna stan och prova vuxenlivet i Västervik. Lite speciellt är det allt, med okända livsomvälvande äventyr runt hörnet. Pirrigt och spännande!
Jag ser fram emot många härliga besök uppe i viken!
En dag full av nära och kära är en dag full av högsta lyx. Därtill ett fenomenalt avslut med bästaste Beata, som bjöd på mysmiddag och glada skratt. Bästaste Beata fastnade även på linsen för ett tag sedan, under en tid då ljuva Jasmine fortfarande bullade i ugnen och busiga Basti väntade spänt på sin lillasyster.
Tillbaka på kylig svensk mark och gråmulna januaridagar. Det var ju snäppet bättre där på andra sidan klotet, det får jag medge. Men minnena värmer och resan var ren och pur underbarhet, om man nu får hitta på ord. För mycket för att rymmas i ett blogginlägg och vet ni vad, det är nog bara att vänja sig. Den här bloggen sjunger på refrängen och kastar snart in den urtvättade handduken. Monologen i cyberrymden känns dammig och oinspirerande. Ny titel, ny stad, nytt liv och ett behov av att vara snäppet mer anonym. Men än är det inte dags; handduken tål några tvättar till så ytterligare ett par inlägg kan nog kramas ur.
Efter en dramatisk start med ombokning av vart flyg kom vi sa antligen ivag till hong kong. Till en borjan blev vi forskrackta vid motet med denna bullriga och blinkande storstad, men efter nagra dagar byttes forskrackelsen ut i fascination. Med latt nacksparr efter tre dagar av standigt blickande mot de enorma skyskraporna ar vi alldeles overvaldigade av intensiteten och belarmade av alla intryck, men vi ar helnojda. Sitter har pa flygplatsen lillejulafton men nagon julstamning ar det inte att tala om, trots att hongkongeserna gor sitt yttersta med sitt pomposa julpynt, standiga julmusik och tomtenissar precis overallt. Mammorna sjunger till och med julsanger at sina smabarn nar de forsoker fa dem att somna... Nu ar det dags att borda planet och sikta mot nya aventyr i nya zeelandet. Ha nu en riktigt gottig jul!
Sådär, då plockar jag ut tändstickorna ur de trötta ögonhålorna och bestämmer mig för att jag är redo. Ställer in siktet på nya äventyr i Hong Kong och Nya Zeeland och håller en tumme och en stortå för att engelsmännen hinner få fason på snöovädret. Fast först ska jag sova ett par timmar, förstås.
Passar på att önska er en underbart mysig jul och ett hejdundrande nytt år!
Så studsar man fram i livet. På kryckor. Ena timmen ivrigt löpandes och andra timmen kortinsonbesprutad med ena foten i luften. Tjoflöjt, här vänder vi på femöringen! Rusar fram på raksträckan, för allt går i en faslig takt. Hujedamig, snart tar jag examen och flyttar in på seniorboende. Sandra blir vuxen och gifter sig i nya selandet och vi reser tvärs över jordklotet för att hoppa utför stup och bada i illaluktande gyttjepölar. Galet värre, snart är det ju dags för vårt äventyr. Ska bara avsluta skolan, ordna med resa, bröllop, examen och flytt. Och tillbringa ett par dagar i Danmark, ett par dagar på jobb, gå på julfest och avslutningsmiddag och sedan sitter vi i princip på planet. Skål och välkommen, här spolas det framåt för glatta livet.
Nymoderniteter såsom internet, mobil och värme i lägenheten är vi inte mycket för, jag och Björn. Internätet skippade vi en månad, värme har vi inte haft på två veckor och i fredags kastade jag iväg min mobil rakt i tjuvens händer på KB. Vi är fria och obundna av dagens tekniska samhälle, helt klart. Kör på den primitiva linjen med återkommande strömavbrott som pricken över i:et. Lite amish style sådär.
Du var mig en lurig jäkel, sa sjukgymnasten och virrade på huvudet. Det blev nog närmare halva onsdagen jag spenderade i färs och frostahallen och fick två sjukgymnaster och en läkare att ömsom humma och ömsom virra på huvudet. Ett hopplös fall var jag då inte utan för en gångs skull var det någon som sa att de skulle försöka hjälpa mig. Det hela utmynnade i några halvsköna sprutor i fotens mindre leder och en instruktion från doktorn: när du kommer hit nästa gång ska du ha så ont du bara kan i fötterna. Jag glömde plötsligt alla tråkiga diagnoser som cirkulerade i rummet och svävade som på moln hela motorvägen tillbaka till Malmö. Detta var min chans, jag skulle thaiboxas igen! Om än bara för ett par veckor, men det är ju flera roliga pass mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle få göra igen. Klubben hälsade mig varmt välkommen att gästspela med dem några pass och där stod jag igår kväll, med bara en handlinda, inga vristskydd och thaishortsen i någon gömd vrå på vinden. Illamående av trötthet efter bara fem minuter men glatt krigande i ytterligare 65 friska. Idag har jag inte bara rester av helgens löpgrundade träningsvärk kvar utan ömmar nu i precis hela kroppen, men leendet är stort. Gud vad jag har saknat att träna 'paw rihk-titt'!
Med uppsatshögen bredvid mig och den regnblandade snön utanför fönstret kan jag inte låta bli att konstatera att vi sitter på planet söderut om exakt en månad. Inte för att jag längtar...
Ny vecka och nya tag. En uppsats som ska filas på och en spurtsträcka som ska tas i besittning. Måndagsrosé och mysig biodejt med Maria följs av fredagsvin på lundabaserad inflyttningsfest. Höstrusk utanför fönstret och chailatte och tända ljus innaför. Men mest av allt tillägnas veckan mina älskade tjejer. Känslomässig måndagsmorgon med min starka vän och sedvanlig torsdagsfika hos George. Välkomnande lördagsfika med efterlängtad Linnea och så invigningsfesten hos Rane på lördag. Älskade ni, så himla viktiga för mig. Tack för att ni lyser upp.
Jaha, då har man både klippt sig och skaffat sig ett jobb. Haffat åt sig en pensionärslägenhet vid värlens ände (jajemän, 2011 kommer bli helvilt). Varit på psykologstudentskonferens i Göteborg och slaggat på brorsans sköna soffa. Vidgat sina vyer och avslutat en lördagskväll med whisky och diskussioner om antimateria. Åkt Psykexpressen och peppats av blivande kollegor. Jobbat häcken av sig under helgen och bowlat handleden av sig en ledig lördagkväll. Således tilltufsad men välmående här i bibliotekets läsesal. För något internet har man inte fått, tre veckor och en dag senare.
Nog med uppkopplingsgnäll och aktivitetsuppdatering. Några egobilder för er som ännu inte sett mitt permiskrull. Duktiga Hanna står bakom kameran.
Utan nät och hopplöst frustrerad. Glocalnet kan minsann dra något gammalt över sig, för 12345678910 11 dagar utan internet är inte humant i dagens uppkopplade kommunikationssamhälle. Så, bittert maktlös och en nyspydd galla senare kan jag konstatera att skolans trådlösa trots allt är vän med datorn.
Vägskäl. Ska jag eller ska jag inte? Vad hade man inte gett för en ynka liten tjuvtitt i facit...
Magen kurrar så förfärligt så roligare än såhär blev det visst inte idag. Dags att tuffa tilbaka till Malmö och packa väskan inför morgondagens Göteborgsresa. Dagens bildfokus får Hanna stå för, min trevliga fotovän som ville ha några bilder till sin hemsida. En fin kväll i parken senare och voila.
Jag har en idé, men de flesta tycker att jag är lite tokig, sa morfar i telefon en augustidag. En vecka senare klättrade han upp på taket med en skylt runt halsen medan jag smattrade med kameran. Tokigt javisst, men vi är nog få som är förvånade när det gäller morfar. Alltid lika full av liv, bus och tokiga upptåg och alltid lika motvillig till att bli gammal. En av bilderna resulterade i ett inbjudningskort till söndagens 80-årskalas och några därtill får se bloggens ljus. Älskade underbara morfar, låt dig vara full av liv och bus länge till.
Att en vecka som avslutas med så glädjande besked kan följas av en vecka som inleds så beckssvart är svårt att förstå. Jag är upprörd och olycklig men framförallt är jag bara så oerhört ledsen. Hjärtat blöder för att en av de finaste familjerna jag känner ska behöva drabbas av en sådan orättvisa. Jag blir än mer motiverad att som psykolog försöka motveka att människor begår sådana handlingar, men egentligen spelar det ingen roll, för upplevelsen hos mina vänner kommer aldrig att försvinna.
Så var man officiellt en Krulltant med permishår. Ganska kul faktiskt, att ha hår som står att alla håll och kanter. Gillar det svällande svallet och känner mig allt lite busig i min yviga kalufs. Carrie Bradshaw, kallade frisören mig, men själv känner jag mig mest som Crazy Kryll.
Och så fyller Bailey sju år idag och hjärtat blöder lite extra.
