Fröken Emmas Känsla för Livet

Fullt ös medvetslös. Att jag fortfarande sitter på pinnen och inte på sjukan för hjärtinfarkt känns lyckosamt. För tillfället försöker jag vända ut och in på mig själv för att hinna få tag i ett sommarjobb, bestämma uppsatsämne med alla möten och allt artikelläsande det innebär, läsa en extrakurs, fixa inför skidresan, boka nästa resa, dansa, hinna med skolan som redan går i 110 o dessutom ta igen de 10 dagar jag är borta och därtill kommer ytterligare ett par planeringsprojekt. Emellanåt känns det som att hjärtat ska hoppa upp ur halsgropen efter att ha varit där och studsat all vaken tid. Men vad sjutton, det är ju mest roliga saker så jag ska nog överleva. Igår formades ögonen till fyrkanter då vi ägnade halva natten åt diverse flygsajter. Flyget (eller var det ett propellerplan?) till Nya Zeeland kommer förmodligen bokas ikväll och jag önskar att det blir december ögonaböj. Resan råkade dessutom bli en jorden runt resa i miniformat då vi kommer besöka inte mindre än sex länder på vår väg mot bröllopet i Auckland. Det ni! Vad gäller julafton så kan Kalle o hans vänner slänga sig i väggen tillsammans med julskinkan och risgrynsgröten för vi tänker utanför boxen och tillbringar julaftonskväll i Brunei. Men först är det dags att bussa till Österrike, kasta sig nedför alpbergen och dricka litervis med varm mintochoklad.

Nu är det hög tid för mig att ägna duggaplugget lite uppmärksamhet. Förmodligen hör ni inte av mig innan fredag så jag passar på att slänga iväg en famn med kramar och önska er en riktigt bra tid här hemma.

Tärnklänningen som var ljuvligt fuchsiafärgad på min datorskärm damp ner som ett chockrosa bombnedslag ett och ett halv nummer för stort. Men men, sådana är smällarna man får ta då man vill vara modern och shoppa över nätet. Och ingen har väl dött av lite chockrosa, inte? Bröllopet börjar närma sig med stormsteg och idag insåg jag det med pirr i magen då vi besökte kyrkan och gick igenom vigseln. Passade även på att kolla omgivningarna och knäppa av några bilder på det blivande brudparet. Blev inte så nöjd med mina fotoskills, men får hoppas att jag har en lyckosam dag när det väl gäller. Här har ni dem, the bride and groom to be. Åh, nu kittlar det lite extra i magen, min Elin ska snart gifta sig!

Jag är en mycket stolt Tant Imma till fina Sebastian. Att fota detta lilla busfrö då han springer runt runt i ett halvmörkt rum är dock inte det lättaste. Fast vad gör det när det är sååå mycket roligare att busa än att fota?


 

-Visst kan man skaka på rumpan fastän man är tant! resonerade Beata och jag och höjde medelåldern med minst tio år på danskursen. Vi missade 30+ med en hårsmån och fick därför lydigt försöka hänga med i ungdomarnas tempo. Lårbenshalsarna förhöll sig dock intakta så vi ska nog våga oss dit även nästa måndag. För övrigt är fritid ett teoretiskt begrepp lika frånvarande i min tillvaro som innebörden av epiphenomenalism är i mitt förvirrade huvud. Vetenskapsteoritenta på fredag och jag undrar stilla hur sjutton jag ska lyckas tygla all denna fasansfullt tråkiga och hopplöst bångstyriga text. Under tiden förser jag bloggen med en dansant bild jag hittade på facebook häromdagen. Min redan halvgalna look förstärks av en giftröd tunga, men vad gör det när bilden gör mig så härligt glad i magen. Saknar dig Kattis!

Det är måndag morgon, vinden blåser kallt och himlen är grådaskig. Klockan slår 07.50 och jag sitter i väntrummet på käkkirurgen. Detta innebär två saker: 1) Jag är hiskeligt nervös 2) Veckan kan bara bli bättre

Nu sitter jag här med en eländig tand mindre och en lättnadens suck över mina läppar. Efter en halvårig rond vann jag på knockout; visdomstanden fälldes med en stenhård höger från kirurgens ringhörna. Trots blodbad i munnen har allt gått över förväntan och den blå hamstern dök aldrig upp i spegelbilden. Tänkte nu gosa ner mig hos min favorit och drömma fina vårdrömmar. Den är här snart, det känner jag på mig. När vi minst anar det så knackar våren förförande på dörren och bjuder oss till dans. Jag har nog aldrig varit så redo.