Umgänge paw rihk-titt
Före tevens och datorns intåg i våra hem, så, hör och häpna, pratade man med varandra på riktigt när man umgicks. Och man, just det, umgicks. Man satt inte bredvid varandra och tittade på teve, utan man pratade med varandra öga mot öga istället för datorskärm till datorskärm.
Innan mobilen invaderade vår tillvaro, så var vi inte alltid tillgängliga. Om man var hemma, så kunde man svara i telefonen, inte annars. Och skulle man träffa någon, så bestämde man plats och var tvungen att komma i tid. Minns ni den eran? Jag gör det knappt; det känns som ett skede man förväntas läsa om i historieböckerna.
De här små anekdoterna är säkerligen de flesta av er ändå med på. Men minns ni när det var vanligare att ringa till folk, än att sms:a dem?? Minns ni när man ringde upp någon, för att höra hur det var, snarare än att skicka några ord via mobilen?
Imorse skickade min chef ett sms och frågade ifall jag kunde komma in tidigare. Förvisso är jag glad att hon skickade ett meddelande till min ljudlösa mobil snarare än ringde min hemtelefon kl 06,38, men ändå. Det mesta av planeringen med mina vänner sker via sms, istället för att ringa. Sannerligen bekvämt, men personligt? I media läser man om hur personal säger upp sig via sms, eller hur folk anmäler brand på detta moderna bekväma sätt. Hur långt ska det gå?
Sms är bekvämt. Man slipper ju en massa onödigt kallprat och kan hålla sig enbart till det väsentliga. Man undgår att behöva vara trevlig och glad på rösten. Man kan svara när man har tid och lust. Men ändå. Vart ska egentligen det hela sluta? Vid att man ingår äkteskapslöfte via sms? "Minns du när man gifte sig i kyrkan? Såååå 2000"
Hoppsan, hade tänkt fortsätta de här tankebanorna en bit till, men telefonen ringde (!) och plötsligt blev det väldigt brått till jobb. Missförstå mig inte, såklart pratar även jag en del i telefon, och jag ser många fördelar både med mobilen och dess sms-funktion. Jag tycker ändå att utvecklingen är lite oroväckande och värd att skänka en tanke.
Innan mobilen invaderade vår tillvaro, så var vi inte alltid tillgängliga. Om man var hemma, så kunde man svara i telefonen, inte annars. Och skulle man träffa någon, så bestämde man plats och var tvungen att komma i tid. Minns ni den eran? Jag gör det knappt; det känns som ett skede man förväntas läsa om i historieböckerna.
De här små anekdoterna är säkerligen de flesta av er ändå med på. Men minns ni när det var vanligare att ringa till folk, än att sms:a dem?? Minns ni när man ringde upp någon, för att höra hur det var, snarare än att skicka några ord via mobilen?
Imorse skickade min chef ett sms och frågade ifall jag kunde komma in tidigare. Förvisso är jag glad att hon skickade ett meddelande till min ljudlösa mobil snarare än ringde min hemtelefon kl 06,38, men ändå. Det mesta av planeringen med mina vänner sker via sms, istället för att ringa. Sannerligen bekvämt, men personligt? I media läser man om hur personal säger upp sig via sms, eller hur folk anmäler brand på detta moderna bekväma sätt. Hur långt ska det gå?
Sms är bekvämt. Man slipper ju en massa onödigt kallprat och kan hålla sig enbart till det väsentliga. Man undgår att behöva vara trevlig och glad på rösten. Man kan svara när man har tid och lust. Men ändå. Vart ska egentligen det hela sluta? Vid att man ingår äkteskapslöfte via sms? "Minns du när man gifte sig i kyrkan? Såååå 2000"
Hoppsan, hade tänkt fortsätta de här tankebanorna en bit till, men telefonen ringde (!) och plötsligt blev det väldigt brått till jobb. Missförstå mig inte, såklart pratar även jag en del i telefon, och jag ser många fördelar både med mobilen och dess sms-funktion. Jag tycker ändå att utvecklingen är lite oroväckande och värd att skänka en tanke.
Kommentarer
Trackback
