Fröken Emma gör entré (och snubblar på mattkanten)
Oj oj vad sugen jag är. Helt galet sugen! På att träda in i bloggvärlden alltså. Har sugit på karamellen ett tag. Spottat ut den och ångrat mig igen. Inte kan jag väl blogga? Sålla mig till den narcissístiska skara jag alltid velat kategorisera som lite självcentrerad? Hej hej världen, här är jag och mitt liv är så fantastiskt intressant att jag vill att alla ska få ta del av det! Det verkar väl inte vara bättre än så. Jag, Emma, ska bli bloggare. Blogg bloggeliblogg. Blugg blogg bligg blogg.
Vadan detta? Är det mitt fantastiska liv som är så obeskrivligt intressant att jag bara måste försöka beskriva det? Är jag en kvinnlig Narcissus som önskar spegla sig i sin egen glans?
Nåväl, nu ska vi inte gå till ytterligheter. Jag är nog mest en ganska vanlig fröken som är nyfiken på sådana här nymoderniteter. Och så råkar jag ha en förkärlek för det där med att skriva. Jag blev ju varken journalist eller författare, utan min karriär upphörde abrupt vid Dagboken. Kanske kan jag låtsas att jag har en egen liten kolumn i någon tidning, där jag får leka med Orden och grubbla lite kring Livet?
Vad kan då denna karamell bjuda på? En blandning mellan allvar och glimten i ögat. Djupa tankar mixat med en gnutta ironi. En nypa knäppheter, omröres med en handfull av livets mysterier. Om jag ska vara helt ärlig, så har jag egentligen ingen aning om vad jag/ni kan förvänta er. Jag tänkte helt enkelt bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och om det sedan blir vals, tango, foxtrot, fågeldansen eller disco får dags(/dans)humöret bestämma.
Egentligen så tycker jag att det är ganska läskigt, det här med att blogga. Vem som helst kan ju läsa, och jag har ingen aning om vem den där Vem Som Helst är. Eller Vem Som Helstarna. Jag är till och med så motsägelsefull att jag inte tänker berätta för mina nära och kära att jag bloggar. Inte berätta för de som står mig närmast att jag skriver så att hela världen kan läsa. Nu lät det kanske som att jag fått storhetsvansinne, men faktum kvarstår ju att om man bloggar så kliver man ut ur garderoben och rätt ut i oändliga cyberrymden. Jag tänker i alla fall inte berätta idag. Låta det vara min lilla hemlighet. Se lite vart det hela leder. Och om jag bloggar för er där ute som jag inte känner, så är det ju nästan inte på riktigt. Lite sådär på halvlåtsas.
Hoppsan, nu har jag skrivit en halv roman redan. Har inte sådär jättebra koll på hur man gör när man bloggar, men jag har i alla fall förstått att man inte ska skriva några romaner per gång. Inte ens halva. Kanske mer likt en post-.it lapp. Men om vi låtsas att det här är en stor post-it lapp? Då går det nog bra.
Det här var ju faktiskt riktigt kul. Jag skriver och ni läser. Eller så är det hela bara en illusion och jag får inte en enda läsare. Då har jag åtminstone roat mig själv en stund.
På återseende!
