Fröken Emmas Känsla för Livet

Du var mig en lurig jäkel, sa sjukgymnasten och virrade på huvudet. Det blev nog närmare halva onsdagen jag spenderade i färs och frostahallen och fick två sjukgymnaster och en läkare att ömsom humma och ömsom virra på huvudet. Ett hopplös fall var jag då inte utan för en gångs skull var det någon som sa att de skulle försöka hjälpa mig. Det hela utmynnade i några halvsköna sprutor i fotens mindre leder och en instruktion från doktorn: när du kommer hit nästa gång ska du ha så ont du bara kan i fötterna. Jag glömde plötsligt alla tråkiga diagnoser som cirkulerade i rummet och svävade som på moln hela motorvägen tillbaka till Malmö. Detta var min chans, jag skulle thaiboxas igen! Om än bara för ett par veckor, men det är ju flera roliga pass mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle få göra igen. Klubben hälsade mig varmt välkommen att gästspela med dem några pass och där stod jag igår kväll, med bara en handlinda, inga vristskydd och thaishortsen i någon gömd vrå på vinden. Illamående av trötthet efter bara fem minuter men glatt krigande i ytterligare 65 friska. Idag har jag inte bara rester av helgens löpgrundade träningsvärk kvar utan ömmar nu i precis hela kroppen, men leendet är stort. Gud vad jag har saknat att träna 'paw rihk-titt'!