I förträngningens vadderade rum
Det var ju sjutton också vad svårt det ska vara att komma igång med skolarbetet. I två och en halv timme har det plötsligt varit oerhört angeläget att putsa skorna, städa, skriva mail, leta fram numret till vår bankman, hänga i telefonen och sist men inte minst, skriva en insändare till Sydsvenskan. Varför inte passa på att blogga också när jag ändå är inne i förträngningens skönt vadderade rum?
Funderar på att dessutom skriva till någon aktningsvärd tidning och berätta om hur min cykelkorg blivit stulen inte bara en utan två gånger på kort tid. Detta är ju onekligen skandalöst och jag hoppas på att få hamna på besvikelsernas Wall of Fame. Förvisso är nyhetsvärdet inte i klass med det brutala mordet på julgranen eller den plötsliga parkeringsboten vid Sörsehallen, men ändå.
Imorgon bär det av mot en helg i Västervik och nu när man ska norr om Skåne hoppas jag allt på lite:
Nu är det däremot dags att ta sig i den obefintliga kragen och sluka vetenskapliga artiklar med en obarmhärtig hunger.
Psst: Inga kommentarer på bloggen på över en månad... Är väl medveten om att mitt liv befinner sig långt ifrån någon röd matta eller nervkittlande äventyr för tillfället, men så värst kul är det inte att tala med en vägg (läs datorskärm). Jag ser ju att ni är inne och läser... Är ni blyga, lata eller bara oerhört trötta på denna bloggverkstad och vill få mig att inse att det är dags att lägga ner? Förvirrat.
Funderar på att dessutom skriva till någon aktningsvärd tidning och berätta om hur min cykelkorg blivit stulen inte bara en utan två gånger på kort tid. Detta är ju onekligen skandalöst och jag hoppas på att få hamna på besvikelsernas Wall of Fame. Förvisso är nyhetsvärdet inte i klass med det brutala mordet på julgranen eller den plötsliga parkeringsboten vid Sörsehallen, men ändå.
Imorgon bär det av mot en helg i Västervik och nu när man ska norr om Skåne hoppas jag allt på lite:
Nu är det däremot dags att ta sig i den obefintliga kragen och sluka vetenskapliga artiklar med en obarmhärtig hunger.
Psst: Inga kommentarer på bloggen på över en månad... Är väl medveten om att mitt liv befinner sig långt ifrån någon röd matta eller nervkittlande äventyr för tillfället, men så värst kul är det inte att tala med en vägg (läs datorskärm). Jag ser ju att ni är inne och läser... Är ni blyga, lata eller bara oerhört trötta på denna bloggverkstad och vill få mig att inse att det är dags att lägga ner? Förvirrat.
Kommentarer
Postat av: Elin
Nej, lägga ner får du ju inte göra! Jag skyller bristande kommentarer på nästan fyra veckor utan internet, (hur överlever man sånt?) trevligt att ses igår och kolla lite hockey, det är kul att de vinner när vi är där och tittar :-)
Postat av: Emma
Tack för kommentaren gumman och skönt att du överlevt internetbristen mot alla odds. Jag tror förresten det är pantern på din rygg som för tur med sig :-)
Trackback
