Den bananlastande trasdockan
Så sitter jag här en hel rad äventyr senare. Gamla favoriterna Loosegoats sjunger i högtalarna och jag kan bara inte låta bli att le trots all trasighet. För en trasdocka är jag allt numera, söndrig både i själen och i kroppen. Det har bara blivit för mycket och kroppen säger stopp...
Om vi istället väljer att spola tillbaka bandet lite så blev jag tursamt nog så kry att jag kunde vara med på mina vänners fantastiska bröllop. Förvisso med lite feber i kroppen, men med glädje i magen och en massa dans i benen. Underbara Maria och Danni lovade evig kärlek till sina fina män och jag är ju alldeles för snyftig för att behålla känslorna innanför tårkanalen. Tack Maria, Henke och Dandy för underbara fester!
På tisdagsmorgonen cyklade jag till stationen tidigt i morgonkylan med skinnhandskarna på händerna. Tillbaka cyklade jag torsdag eftermiddag med ljumma vindar i håret och solstrålar som ville leka tafatt. Underbara försommar! Avstickaren gick via Göteborg och vi tillbringade ett par dagar i lyxigt firandet av käre svärfar. Maten smakade utsökt, solen sken och karusellerna fick det att kittla i magen och förvandlade oss till barn på nytt. Tydligen visade det sig även att jag har en dold talang som bananlastare - vem hade kunnat ana?
Emedan jag överväger att sadla om är jag dock överöst av skolarbete. Har ju inte hunnit ägna skolan en minut av hemarbete så hade nu tänkt avklara denna kursen på en helg. Kommande två veckor kommer jag förmodligen ägna all tid jag inte är i skolan åt att förbereda opponering på en examensuppsats (hujedamig vad läskigt) eftersom jag planerar strosa runt på ny zeeländsk mark i vinter. En ganska god anledning alltså, men nu förstår jag inte riktigt hur jag ska få ihop allt samtidigt som kroppen sparkar bakut med magkatarrsattacker och en ögonlock som ständigt är så tung så tung.
Det är alltså hög tid för mig att sätta punkt här, pilla i mig den sista biten torsk och grabba ett rejält tag i skjortkragen. Om några timmar kommer käre sambo äntligen hem igen och det med guld runt halsen - de där tokarna sopade för sjuttsingen rent på innebandybanan där uppe i Hufvudstaden! Ska bli fint att avsluta århundradets tråkigaste helg i älsklingens armar. Ses vi inte förr så lovar jag att återuppstå på andra sidan dimman, med en segerhand i luften och ett gäng bilder på lager.
På återuppståndelse!
Bild
Hej. Blev nyfiken på vad det var för band du lyssnade på så jag klickade på länken och tittade på Youtube klippet. Såg rätt så snabbt att trummisen i bandet är en pappa till en pojke jag har på dagis. Lite coolt. Visste inte att han spelade i ett band. Hoppas du tar det lugnt Emma. Du måste tänka på dig själv och din kropp. Kram Frida
Hej gumman!
Kul att läsa din blogg även om det är tråkigt att höra att du inte mår bra :-( Hoppas att du klarar dig igenom de sista veckorna och tänk på att allt inte behöver vara perfekt, det brukar gå bra ändå ;-)
Kramar
