Fröken Emmas Känsla för Livet

Med ajpådden i öronen och beslutsam blick gav jag mig av i skogsspåret. Mamma och pappa försvann snabbt iväg framför mig, men jag tvingade mig själv att hålla igen stegen och vänta med att springa. En och en halv kilometer kändes ju lagom att börja med, efter några års totalt löpförbud. Halva trekilometersslingan, perfectemundo. Jag gick och jag gick och aldrig dök det upp några distansmarkeringar. Hade jag ännu inte gått en kilometer? Strumpan var sedan länge blodig av mammas skor som ilsket bet mig i hälen, och när jag hade gått i nästan en kvart bestämde jag mig för att jag minsann borde ha promenerat halva sträckan.  Nu var det dags att börja springa, jippie! Precis när jag började ladda inför löpstegen så kom pappa ikapp mig, från sin längre slinga. "Har du inte börjat springa än Emma, det är ju bara sjuhundra meter kvar!" Hoppsan tjosan. Jag hade visst genat lite, lyckligt omedveten. Nu fick det ju bli springa av´t, om jag skulle bli trött! Hängde på pappa, som med sina mått mätt sprang lite lagom fort, men som i min värld spurtade fram i våldsam fart. Backarna avlöste varandra och andningen blev snabbt tyngre. Och tyngre. För att inte tala om benen, som plötsligt förvandlats till ett par betongklumpar. Meterna sniglade sig fram, och när målgången äntligen var nådd så var jag fullständigt slutkörd. Benen hade fördubblats i storlek och ett svagt illamående kröp fram mellan magen och svalget. Hemma fick jag valla mig själv runt kvarteret, för att försöka bli av med mjölksyran som borrat sig djupt in i mina muskelfiber. Många timmar senare, när tvätten hunnit bli både tvättad och omtumlad, kroppen tvagad, magen mätt och hemmet lite renare, så känns benen forfarande sådär kolosstora. Efter sjuhundra meters löpning i skogsspåret. Jodå, jag är på gång! Jag känner det, jag börjar bli i farligt fin form! Det där SM-guldet i 3x800 m är till för att upprepas!