Fröken Emmas Känsla för Livet

Idag skulle jag och Ådi ut på besiktningsäventyr. Allt började så bra, för även om han startade med allra största ansträngning, så kom han i alla fall igång och iväg. Ådi var nervös och hackade sig fram medan jag höll på att bli ihjälgasad av mystiska (men sannerligen mycket o-ekologiska) gaser framme i förarsätet. Två gånger blev han så till sig att han stannade mitt i korsningen och bara med nöd och näppe lyckades starta igen. Varje gång vi saktade in segade han sig fram på det mest orytmisk vis och den goda tid vi begav oss i försvann snabbare än bilarna framför. Endast några minuter innan utsatt tid styrde vi in på Bilprovningens parkering och in i närmaste ficka. Jag registrerade oss, spände fast bältena och plockade fram säkerhetstriangeln. Vi var redo. Bad en tyst bön för att Ådi skulle starta när det blev dags och inte svika mig även denna gång (tidigare i veckan gick han som en klocka fram till Ica Maxi men vägrade sedan köra mig hem). Plötsligt var de Ådis tur och jag satte i nyckeln och vred om. Nu du Ådi - det är dags att visa att även en skruttig gammal tjugoåring kan klara besiktningsmannens skarpa blick! Ådi gnällde, suckade... och dog. Gnällde, suckade... och dog. Gnällde, suckade... och dog. Generat fick jag ge upp och gå till fots fram till besiktningsmannen... "Eh, min bil startar inte..." Inte ens med elektronisk hjälp fick vi igång honom och jag hade inget annat val än att ringa efter bogseringshjälp. Fem minuter senare startar Ådi plötsligt, som om han vaknat ur en djup dvala. Det var förvisso skönt att slippa bli bogserad, att kunna köra honom från Bilprovningens parkering, men Ådi - jag är ledsen - det här kan jag bara inte förlåta. Vi kommer aldrig kunna bli kompisar igen du och jag.