Fröken Emmas Känsla för Livet

Ibland då jag funderar över alla val vi gör och vad konsekvenserna blir och framförallt vad de kunde blivit, infinner sig en svindelskänsla. Blir alldeles yr i bollen när jag inser hur många små och stora val vi gör varje dag och hur de hela tiden styr våra steg. Vad konstigt det är att tänka på hur det kunde varit och hur det inte hade varit ifall man inte gjort de val man gjorde. Vad man eventuellt missar och hur mycket man är glad över att man inte missar. Hur annorlunda ens liv kunde sett ut, både i positiv och negativ bemärkelse. Många skulle nog kalla det ödet, men jag tror inte jag vill köpa den tanken, även om den ligger där och lockar med en förståelseram för det som är så svårt att greppa. Om man helt förlitade sig på ödet så skulle man ju kunna luta sig tillbaka på ett annat sätt. Dricka en kopp kaffe medan man väntar på vart ödet för en härnäst. Nej, jag tror nog inte att det finns en förutbestämd bana för oss. Egentligen vet jag inte vad jag tror, utan inser nog mest att jag blir alldeles snurrig av de här tankarna. Och att många förklaringsmodeller är just ett sätt att minska vår yrsel och hitta ett räcke att luta sig mot i denna konstiga stora häpnadsväckande och oförklarliga värld, med så många frågor och så få svar. Och en massa vägskäl och möjliga avfarter.