Fröken Emmas Känsla för Livet

Ibland kan jag bli så outhärdligt trött på allt. På getingsmala midjor, stora bröst och kroppar utan underhudsfett. På utseendehetsen, mathetsen, träningshetsen och skönhetsoperationerna som närmar sig det normativa i läskig takt. På muskler som pumpas i gymspeglarna och blickar som lyser överlägset. På vårt icke jämställda samhälle, på många killars snedvridna syn på oss tjejer och på vår egen syn på oss som kvinnofän.

På effektiviteten och teknikhetsen. På stressen och tiden som aldrig räcker till. På allt fokus på individen, som inte räcker till hon heller, hur mycket hon än försöker. På bilden av den perfekta människan som skrattandes hinner allt och lite till. På politiker som lovar men egentligen bara spelar för galleriet. På all den egoism som styr oss människor och kulturen vi lever i. På att vi förstör miljön och bara tar och tar och aldrig tycks inse att det blir vår egen undergång en mycket o-vacker dag. På all denna strävan efter utveckling och att ständigt rusa framåt framåt. På köphetsen och prylhetsen och den hetsiga föräldern som vill att hennes barn ska prestera. Du är vad du presterar. När syns förresten det programmet i tv-tablån?

Jag är så trött på romantiska bilder som grusas, vänskapsband som sakta upplöses och idyller som bara existerar i sagans värld. På besvikelse och svek och att tillvaron har så lite utrymme för lustfylld lek. På att försöka hänga med i alla snabba svängar, när livet egentligen handlar om något helt annat. På att ytan emellanåt verkar vara så mycket viktigare än insidan. På vår strävan efter lyckan som tycks finnas allt längre bort ju mer vi försöker nå den. På att skrämt undra vart sjutton det hela ska sluta.

Så jag drar bubblan över huvudet, korsar armarna över bröstet och surar.