Fröken Emmas Känsla för Livet

Idag vaknade jag av att regndropparna smattrade mot fönsterrutan. Sommarens sista dag. Imorgon börjar allvaret igen och ljumma sommarkvällar, uppfriskande kvällsdopp, smak av mjukglass på läppen och nakna tår i det sommarvarma gräset blir ett minne blott. Natursköna Blekinge

och fantastiska sommarkvällar såsom den då Winnerbäcks varma röst fyllde Mölleplatsen

är några soliga minnen som kommer lysa upp höstmörkret framöver.

Brev och åter brev kommer bytas ut mot kunskap och åter kunskap. Eller åtminstone en strävan efter kunskap. Äventyret på min gula postacykel är förbi. Jag kommer nog aldrig mer dela ut post till Pamela Andersson eller Conny Ko, aldrig bli jagad av hundar i samma utsträckning, aldrig mer bli kallad postbärare av söta små änglaflickor och aldrig mer dela ut IKEA-kataloger i tungviktarklassen. Avsked är inte min bästa gren, men jag ser på framtiden med tillförsikt. Det ska bli kul att höra om klassisarnas sommarbravader och spännande äventyr. Skönt att få utmanas intellektuellt. Kittlande att komma ytterligare ett steg mot ett yrkesliv.

Det har varit en fin sommar. Underbara människor har varit soltrålarna på min himmel även då gulbollen lyst med sin frånvaro. Flytten och Barcelona har varit sommarens höjdpunkter, men alla små och stora händelser därutöver har bidragit till lyckokänslan i magen. Jag mår bättre än på mycket länge, antagligen bättre än någonsin. Jag hoppas så innerligt att den glada magen får följa med in i höstdiset; dansa med den kyliga vinden och vandra på den lövbeklädda marken. Le mot alla varma tekoppar jag tömmer, och mysa under de varma filtarna när teven visar film.

Jag förbereder mig redan. Låter varmt te fylla min strupe och toner från Norah Jones dansa in i mina öron. Kanske ska jag ta en sväng på stan och hösthandla? Det är så mycket jag vill hinna. Tiden så knapp. Ikväll blir det träning och sedan hockeymatch. Jag och Jenny ska dricka varm choklad och heja på våra män, som för stunden blir konkurrenter.

All sommarnostalgi får mig att tänka ytterligare ett steg bakåt. På hur oerhört annorlunda mitt liv såg ut för bara ett år sedan. På hur fantastiskt mycket som hänt. Det har sannerligen varit ett år av förändring. Ett år fyllt av känslor och avsked. En tid som gav mig ett sagolikt möte och ett liv som idag känns så bra. Tänk vad livet kan förändras och hur beslut kan ändra våra stegs riktning. Vad bra det kan bli när man vågar ta steget och hoppa av den stig man går på; kasta sig ut i ovissheten och otryggheten.

Denna timme har verkligen gått i nostalgins tecken. Det är dags att ta nya tag nu och bege sig mot nya äventyr. Jag dricker upp de sista tedropparna och låter Norah sjunga på refrängen. Hösten är här med nya berättelser, och jag välkomnar den med öppen famn. Vad den bär med sig är det ingen som vet, men tidens förgänglighet och livets oförutsägbara gång är nog det som är dess charm.