Fröken Emmas Känsla för Livet

Nån måste ha gjort Väderguden väldigt ledsen, för det här börjar ju bli smått absurt. Känns som att hela mitt väsen riskerar att regna bort och sköljas ner i närmsta vägbrunn. Tanken på att packa väskan och åka långt långt bort känns nästan outhärdligt lockande. Tänk att bara ta sitt pick och pack och bege sig till en molnfri himmel, kritvit sand, turkosblått vatten och dallrande het luft. Låta huden lapa sol och kroppen fyllas av energi, känna hur sanden strilas mellan tårna och höra havets mjuka brus.

När åker vi?



Mina fötter semestrar på sagolika Whitsunday islands, Australien

Skoshopping, kameraspaning, Jockes goda potatisbullar, julgodis, Mamma mia, vin, fnitter och gamla minnen. Kan en måndag kväll bli trevligare än så? Tack min sköna Malin!

Jag som försöker intala mig att måndag morgon är far far away, och så ringer Sandra från Australien och är på väg till jobbet. Söndag kväll och natt sa liksom bara svisch, och plötsligt var den nya veckan här. Usch och fy, jag tar mig ännu en kopp te och låter John Blund vänta ett tag till.

Kan ni tänka er, nu är det faktiskt första advent och julen står för dörren. Tomtarna har flyttat in, ljus har tänts och lussebullar har ätits. Mysigt!

Eftersom jag inte möttes av några fotoförmaningar idag så vågar jag nog lägga ut en handfull bilder från denna veckans söndagspromenix med 'föräldragruppen' och sedan lunch på Kallis där vi mötte upp med Lilli, Anna och Petter.

Härom veckan sorterade jag gamla vindsgrejer hos mams o paps, som ju snart ska flytta. Nostalginivån sköt i höjden och jag hittade mycket spännande; mina hästar, medaljerna, gamla spikskor, mjukisdjur och alla hästprylar. Och så teckningarna. Om jag någonsin funderar över vem jag är, så vet jag hädanefter att svaren finns där i mina gamla skolböcker.

       

Om jag tittar i rätt böcker vill säga. Annars kan jag nog bli än mer förvirrad

 

Är jag en liten brunhårig pojke? Verkar inte överensstämma med passet i alla fall.



Roliga brödrar har jag att leka med. Åtminstone när de inte är tråkiga.



Att jag är en jäkel på att rita har det aldrig varit några tvivel om.

   

Eller att jag kan klockan.



Av någon anledning ville förlagen aldrig publicera min första bok.



Och sist men inte minst. Don´t worry, be happy.



Mamma och jag skrattade så vi höll på att göra i byxan när vi gick igenom det här. Tänk vad liten man var en gång i tiden.

Så var det söndag morgon igen och som vanligt vaknade jag med tuppen (läs björnen). Men vad sjutton, varför börja sova åtta timmar under en natt nu när jag knappt gjort det på två månader?  Sova skulle vi ju göra när vi blev gamla, det bestämde vi på ett tidigt stadium och har gått in stenhårt för det. Att bli gamla och trötta alltså :-) 

Helgen har som vanligt varit både innehållsrik och skojig. Middag på Mrs Brown i goda vänners sällskap i fredags, avrundat med dricka på Mosaik. Josses spännande SM-kvalmatcher igår, god middag hos Johan och riktigt trevlig fest hos Lisa. Idag blir det lunch med töserna och sedan hemmamatch i Kirsebergs gemytliga ishall. 

Igår hann vi även med en sväng till Miljögårdens förtrollade land. Gnällspiken Ådi fick stanna hemma och istället var det Lyxsäte vi körde ut på motorvägen med målinriktade blickar. Äntligen skulle vi utforska detta designmecka! "Älskling, du vet var Miljögården är va?" "Va?! JAG vet inte var det är, jag trodde DU visste var det ligger!" Emma och Björn i ett nötskal, haha. 

För er som knappt kunnat bärga er av nyfikenhet så kan jag meddela att dagen faktiskt kan bli lyckad även med lingon i väskan, trots att det kan kännas lite tveksamt just i ögonblicket då man inser att kalenderns sidor har skiftat i färg och numera både är röda och sitter envist ihopklistrade. Men men, jag såg aldrig vidare proffsig ut med min rosa Monkikalender nedfläckad med smälta Fishermans, så varför plötsligt bry sig om lite lingon? Nej svej, det blev en lärorik dag på praktiken och en riktigt spännande kväll på hockeyläktaren med Lisa. Tror mina nerver gick in i väggen, så kan ni vara vänliga och ta det lite lugnare med dem på söndag?

Nu blir det fika med görlsen. Man kanske ska göra något så otippat som att beställa en chailatte?

Dagens högst vetenskapliga undersökning baserar sig på frågeställningen: Kan dagen bli lyckad för en individ som inleder den med att upptäcka att locket på matburken gått av, så att nya väskan är full av röd och klistrig lingon?

Valet var inte det minsta svårt, nu skulle det bli tjejfilm så det bara stänkte om det! En rulle som droppade av romantik, kärlek, vackra ord och förutsägbara lyckliga slut. Vi hittade onekligen vår film; grabben kom för sjutton ridande på sin springare (om än inte vit) rakt in i kyrkan! Och just, just precis när de äntligen skulle få varandra, när de slutligen hade insett sin oändliga kärlek och skulle leva lyckliga tillsammans i alla sin dagar, när de stod framme vid altaret under sitt sagobröllop och tårarna brände i ögonlocken på oss åskådare, så öppnas vår ytterdörr och grabbarna kliver in. Haaaaj haaaaj! Vad gör niiii? Tittar ni på fiiiiilm? Vad ser niiii? Ååååh... attans! Förtrollningen var bruten och tårarna fastnade där under ögonlocken.

Men... så såg jag att min riddare kom med en stor bukett blommor och en låda båt (chokladen är heeeelt ute nu för er som undrar). "Matchens spelare" var förlåten. Men det var på håret. Chic movie är känsliga grejer vet ni.

Att gå på konsert med Timbuk är som att kliva in i en stor stor famn av kärlek. Omfamnas av sprudlande glädje och aldrig någonsin vilja sluta svänga och gunga och förtrollas av denne fantastiske lille mans sköna toner. En high five till dig Timbuk!

       

Tittar på Vänner och telefonerar med någon jag känner och kom nyss hem från after wörk och funderar på strulande leveransblörk och diggar Timbuks nya och sträcker ut ryggen på vår rya och längtar efter morgondagens konsertsväng och grubblar över hallens tavelhäng och har chailatteabstinens och begynnande mens och följer den nervpirrande matchen online och grubblar över min patients stanine och svarar på mess och diskar en vitlökspress och tjötar på msn och undrar hur vi ska fortsätta inreda sen och städar undan kläder och bloggar i alla väder och tyngs av lågkonjunktursgnäll och gör egentligen inget speciellt denna onsdagskväll.  

Svisch, sa det, så var helgen förbi. Var det nån som hann se den?

Besök hos Bror Dan och hans Karin i Halmstad, dito hos Bror Micke i Göteborg, lagfest och dans i Malmönatten, presentshopping, gåsamiddag och så visit hos mina föräldrar, och plötsligt stod helgen på mållinjen när vi knappt ens hunnit lämna startblocken. Underbart men kort, helt enkelt. Bästa kommentaren var för övrigt den till taxichauffisen; Kör du på termometer?

Idag blir det studiebesök hos bäbisarna mest hela dagen. Och så kommer våra nya ungdomar. Spännande. 


                     Lite dokumentation från våra besök utstädes
             
      

              
             
                    

Jag har ett par timmar på mig att städa, packa, träna, handla inflyttningspresenter, tanka bilen och hämta min pojkvän på jobbet. Så jag plockar fram pappsens kamera för lite fotobus här hemma, och sätter mig sedan och bloggar. Vaddå bortträngning?

Ibland kan jag bli så outhärdligt trött på allt. På getingsmala midjor, stora bröst och kroppar utan underhudsfett. På utseendehetsen, mathetsen, träningshetsen och skönhetsoperationerna som närmar sig det normativa i läskig takt. På muskler som pumpas i gymspeglarna och blickar som lyser överlägset. På vårt icke jämställda samhälle, på många killars snedvridna syn på oss tjejer och på vår egen syn på oss som kvinnofän.

På effektiviteten och teknikhetsen. På stressen och tiden som aldrig räcker till. På allt fokus på individen, som inte räcker till hon heller, hur mycket hon än försöker. På bilden av den perfekta människan som skrattandes hinner allt och lite till. På politiker som lovar men egentligen bara spelar för galleriet. På all den egoism som styr oss människor och kulturen vi lever i. På att vi förstör miljön och bara tar och tar och aldrig tycks inse att det blir vår egen undergång en mycket o-vacker dag. På all denna strävan efter utveckling och att ständigt rusa framåt framåt. På köphetsen och prylhetsen och den hetsiga föräldern som vill att hennes barn ska prestera. Du är vad du presterar. När syns förresten det programmet i tv-tablån?

Jag är så trött på romantiska bilder som grusas, vänskapsband som sakta upplöses och idyller som bara existerar i sagans värld. På besvikelse och svek och att tillvaron har så lite utrymme för lustfylld lek. På att försöka hänga med i alla snabba svängar, när livet egentligen handlar om något helt annat. På att ytan emellanåt verkar vara så mycket viktigare än insidan. På vår strävan efter lyckan som tycks finnas allt längre bort ju mer vi försöker nå den. På att skrämt undra vart sjutton det hela ska sluta.

Så jag drar bubblan över huvudet, korsar armarna över bröstet och surar.

Det var en gång två små skinnhandskar som bodde i det stora stora landet Åhlens. Handskarna hängde tätt ihop på en klämma, tillsammans med alla de andra små handskvännerna. Men en dag kom Stora Stygga Fröken och hälsade på. Fröken tog de stackars handskarna från sin klämma och förde dem långt långt bort från Åhlenslandet. Handskarna var alldeles ifrån sig och trivdes inte alls  med sin nya tillvaro. De ville ju hänga tätt ihop, så som de alltid gjort. Efter det att handskarna varit ute med Fröken hela fyra gånger, så bestämde de sig för att fly. De hade fått nog av hennes diktatur - de ville ut i friheten! I ett obevakat ögonblick tog de tillfället i akt och hoppade ut ur väskan. Moooot friheten! ropade de. Fröken hann gå en bra bit innan hon upptäckte att hennes små handskbarn var borta, men då var det redan för sent. Hon letade och letade, men handskarna hade hunnit långt långt bort. Fröken var alldeles ursinnig, men handskarna gick skrattande hand i hand och njöt av den nyvunna friheten. Hon såg dem aldrig mer, och handskarna levde lyckliga tillsammans i alla sina dagar.