Fröken Emmas Känsla för Livet

Jag är fortfarande överrumplad av det 12 minuter långa telefonsamtalet jag just avslutade. Hakan ligger kvar på bordet och ögonbrynen tycks ha fastnat vid hårfästet. Det ringde en man, T, och frågade ifall jag kände igen honom. Generat fick jag erkänna att jag inte gjorde det. Läste du engelska i Lund hösten 2003? frågade han. Jaooo, det kunde jag dra mig till minnes att jag nog hade gjort. Han hasplade ur sig några namn som jag borde känna igen, men det var inte förrän han rabblat en stund som jag kunde ge ett av namnen ett ansikte. Tyvärr mindes jag fortfarande inte T, vilket kändes lite pinsamt. Men så nämnde han "killen som skrattade som en galning när vi lekte Amöba-leken på en fest hemma hos dig" och plötsligt trillade poletten ner och jag mindes den väldigt orginelle Mr T, vars gapskratt i falsett inte lämnade någon oberörd och vars läppar alltid alltid alltid log.

Mr T berättade mellan sina falsettskratt att han tänkte dra ihop en träff för oss som hängde ihop den terminen. Han hade känt sig som en klasspappa och ville veta hur det hade gått för alla. Och så började han rabbla en massa frågor: Är du färdig psykolog? Hur är det med hunden? Bor du kvar i din etta? Är du fortfarande tillammans med J? När jag berättade att jag inte var det utan bodde ihop med en annan kille, så sa han att han inte var förvånad att jag hade "uppgraderat" mig och motiverade det genom att citera en skämtsam kommentar som exet J hade kommit med på den där festen. Jag är fortfarande, efter att ha skrivit på det här inlägget en stund, förstummad. Det var på håret att jag kom ihåg vem han var (och då var han ändå en mycket orginell person) och han mindes både vad min dåvarande pojkvän hette och kunde citera något han sagt fem år tidigare. Han mindes vad jag ville läsa till efter kursen, att jag hade hund och han mindes mitt efternamn. Fem år efter det att vi senast sågs letar han up mig på eniro och ringer för att fråga ifall jag vill ta en fika med honom. 

Ska man bli smickrad eller livrädd? Skratta eller springa sin kos?

Idag vaknade jag av att regndropparna smattrade mot fönsterrutan. Sommarens sista dag. Imorgon börjar allvaret igen och ljumma sommarkvällar, uppfriskande kvällsdopp, smak av mjukglass på läppen och nakna tår i det sommarvarma gräset blir ett minne blott. Natursköna Blekinge

och fantastiska sommarkvällar såsom den då Winnerbäcks varma röst fyllde Mölleplatsen

är några soliga minnen som kommer lysa upp höstmörkret framöver.

Brev och åter brev kommer bytas ut mot kunskap och åter kunskap. Eller åtminstone en strävan efter kunskap. Äventyret på min gula postacykel är förbi. Jag kommer nog aldrig mer dela ut post till Pamela Andersson eller Conny Ko, aldrig bli jagad av hundar i samma utsträckning, aldrig mer bli kallad postbärare av söta små änglaflickor och aldrig mer dela ut IKEA-kataloger i tungviktarklassen. Avsked är inte min bästa gren, men jag ser på framtiden med tillförsikt. Det ska bli kul att höra om klassisarnas sommarbravader och spännande äventyr. Skönt att få utmanas intellektuellt. Kittlande att komma ytterligare ett steg mot ett yrkesliv.

Det har varit en fin sommar. Underbara människor har varit soltrålarna på min himmel även då gulbollen lyst med sin frånvaro. Flytten och Barcelona har varit sommarens höjdpunkter, men alla små och stora händelser därutöver har bidragit till lyckokänslan i magen. Jag mår bättre än på mycket länge, antagligen bättre än någonsin. Jag hoppas så innerligt att den glada magen får följa med in i höstdiset; dansa med den kyliga vinden och vandra på den lövbeklädda marken. Le mot alla varma tekoppar jag tömmer, och mysa under de varma filtarna när teven visar film.

Jag förbereder mig redan. Låter varmt te fylla min strupe och toner från Norah Jones dansa in i mina öron. Kanske ska jag ta en sväng på stan och hösthandla? Det är så mycket jag vill hinna. Tiden så knapp. Ikväll blir det träning och sedan hockeymatch. Jag och Jenny ska dricka varm choklad och heja på våra män, som för stunden blir konkurrenter.

All sommarnostalgi får mig att tänka ytterligare ett steg bakåt. På hur oerhört annorlunda mitt liv såg ut för bara ett år sedan. På hur fantastiskt mycket som hänt. Det har sannerligen varit ett år av förändring. Ett år fyllt av känslor och avsked. En tid som gav mig ett sagolikt möte och ett liv som idag känns så bra. Tänk vad livet kan förändras och hur beslut kan ändra våra stegs riktning. Vad bra det kan bli när man vågar ta steget och hoppa av den stig man går på; kasta sig ut i ovissheten och otryggheten.

Denna timme har verkligen gått i nostalgins tecken. Det är dags att ta nya tag nu och bege sig mot nya äventyr. Jag dricker upp de sista tedropparna och låter Norah sjunga på refrängen. Hösten är här med nya berättelser, och jag välkomnar den med öppen famn. Vad den bär med sig är det ingen som vet, men tidens förgänglighet och livets oförutsägbara gång är nog det som är dess charm.

Igår var det en riktig bebisdag. Eftermiddagen ägnades åt Jenny och Rufus som kom på lunchbesök, och kvällen åt Beata och Jockes lille Sebastian. Självfallet charmade båda minipågarna mig totalt, och det ska bli så spännande att följa hur mina vänners små mirakel utvecklas och växer.

       


       

Emils första tavla, och tillika vår inflyttningspresent, är så här fin:



Visst är han duktig?!

Har tanken på att hälla i mig en slurk av surhetsreglerande medel, aspartam och färgämnen någonsin känts så här lockande? Att sluta med cola light var faktiskt svårare än jag trodde.