Dammiga dikter
Då jag rensade i flyttlådorna hittade jag några gamla dikter. De är skrivna med ungdomlig och naiv hand, och i vissa fall med sorgsen själ. Tyckte de kunde få dammas av och se bloggens ljus en stund.
Med en älvas lätta steg
dansar jag i rosornas land
och på kärlekens röda blomma
vandrar vi hand i hand
doften äro kärlekens
och den fyller mig av åtrå
molnen äro röda
formade som hjärtan små
kärleken gör mig berusad
och jag dansar likt älvan gör
tillsammans med dig är jag lycklig
i paradiset där ingen stör
Låt hoppets låga brinna
Låt fågeln vara fri
Låt livets ängar blomstra
Låt lustan dricka di
Låt handen känna smekning
Av vindens starka röst
Låt livet dricka hämningslöst
Av moderns vackra bröst
Säg mig, är kärleken en saga, blott en utopi?
Är stjärnhimlen blott en himmel, likt modern utan di?
Säg mig, är stranden blott en strand, vars stenar de ger sår?
Är havet blott en djävul, trots att ytans skönhet består?
Säg mig, är lyckan endast ett påhitt, av människan svag och skör?
Är hoppet livets mening, när själens fågel dör?
När solen värmer huden och blommor tittar fram
När åtrån speglar blicken och kläderna faller utan skam
När kinderna fylls med fräknar och tussilagon lyser gul
När snön är blott ett minne om vintern kall och ful
När torget fylls med glädje bland grönsaker frukt och bär
När förälskelsen ligger i luften och flickan åter blivit kär
När vinden blåser ljummen och problemen genast blir få
Då sjunger fåglarna om våren som äntligen hälsar på
När åtrån speglar blicken och kläderna faller utan skam
När kinderna fylls med fräknar och tussilagon lyser gul
När snön är blott ett minne om vintern kall och ful
När torget fylls med glädje bland grönsaker frukt och bär
När förälskelsen ligger i luften och flickan åter blivit kär
När vinden blåser ljummen och problemen genast blir få
Då sjunger fåglarna om våren som äntligen hälsar på
Så svårt att öppna dörrar
Så svårt att stiga ut
För ljuset det kan blända
Och modet kan ta slut
Så svårt att våga öppna
Så svårt att ge sig av
För tryggheten är väl säkrast
Utanför ställs nya krav
Så svårt att ta det steget
Så svårt att lämna allt
För vägarna är krokiga
Och vinden kan blåsa kallt
Med en älvas lätta steg
dansar jag i rosornas land
och på kärlekens röda blomma
vandrar vi hand i hand
doften äro kärlekens
och den fyller mig av åtrå
molnen äro röda
formade som hjärtan små
kärleken gör mig berusad
och jag dansar likt älvan gör
tillsammans med dig är jag lycklig
i paradiset där ingen stör
Låt hoppets låga brinna
Låt fågeln vara fri
Låt livets ängar blomstra
Låt lustan dricka di
Låt handen känna smekning
Av vindens starka röst
Låt livet dricka hämningslöst
Av moderns vackra bröst
Säg mig, är kärleken en saga, blott en utopi?
Är stjärnhimlen blott en himmel, likt modern utan di?
Säg mig, är stranden blott en strand, vars stenar de ger sår?
Är havet blott en djävul, trots att ytans skönhet består?
Säg mig, är lyckan endast ett påhitt, av människan svag och skör?
Är hoppet livets mening, när själens fågel dör?
Kommentarer
Trackback
