Fröken Emmas Känsla för Livet

Jag var nere för räkning där ett tag, men nu är jag fit for fight, back on track och på den rätta kölen igen. Förra veckan bjöd på flera ljusglimtar i form av fikor med älsklingspersoner, mysfrukost med Kattis och lyxig söndagslunch med Jessica,



men det är skönt med ny vecka och nya tag. Börjar komma in i praktikflödet och känner mig lite mer optimistisk denna veckan. Dagens testning gick finfint och jag ser fram emot veckans övriga tester.

Har inte så mycket att förtälja idag, utan ville nog mest säga hej hej hallå i blåbärsskogen finns här några snälla barn och varar julen ända fram till påska? Eller nåt i den stilen.

... från min älskade älskade vän



Det går inte en dag utan att det värker av saknad efter dig.

Hur starkt jag än önskade att datorn var telepatisk och kunde läsa mina storslagna tankar om bloggens utseende, så vägrade den ge vika för dessa kreativa ambitioner. Bloggen får alltså ha det här stuket ett tag till, i väntan på att en webdesigner kommer  ridande på sin vita springare.

Vilket föredrar ni, den här lilla förändringen eller en genomskinlig mitt?

Är de inte världens finaste bebisar,  Valter och Sebastian?! 



(bilden lånade jag från Valters söta blogg)

Kan ni tänka er, jag kom faktiskt ut levande på andra sidan. De första dagarna på praktiken överlevdes, trots att jag ett tag trodde jag skulle gå gå av på mitten av nervositet, sprängas i bitar av all ny information eller gå vilse bland alla nya ansikten och namn. Men här sitter jag i ett stycke i hemmets trygga vrå och ser tillbaka på två praktikdagar som varit fantastiskt roliga. Tanken på att jag efter praktiken har två år kvar i skolbänken känns motig; jag vill börja jobba nu, omedelbums! Ett avbrott i studierna är alltså mycket välkommet och jag ser, om än med många dansande fjärilar i magen, fram emot att kastas in i verksamheten och redan om ett par dagar distribuera test och ha samtal. Någon gång måste ju vara den första, så jag tänkte fånga tjuren i farten och försöka klamra mig fast vid hans horn.  

Hemmets trygga vrå ja. Det har inte varit mycket av det på sistone och jag har knappt varit mer än innaför dörren sedan praktiken började. Den lediga tiden har fyllts med mysfika med tjejerna, gottgottigottgott  på Plockepinn, soliga drinkar på Karib och så Skåne-runt igår. Petra skulle ju spela match i metropolen Åstorp och släktkalaset äga rum i heta Vollsjö, så vi hann se många timmar av Skånes vackra landskap. Även denna dag blev riktigt trevlig och Emil underhöll oss som vanligt med diverse stolligheter, däribland nytt äpplerekord. Idag blir det middag hos farmor och sedan match i Kirsebergs fenomenala ishall. Har man tur får ta man med sig icke-förfrusna tår och skinkor hem och till och med se annat än pelare. Kanske till och med några hockeyspelare. Min panter börjar för övrigt känna sig lite väl 'puckad' och väljer att spela med galler för att undvika ett tredje sår i ansiktet. Jag argumenterar inte emot, för hellre en tand i hans mun är tio på isen.

Ikväll blir det film. Kan man göra annat en söndag när vinden viner utanför fönstret och de färgglada löven far runt i kylan? Jag kommer nog lobba för världens bästa rulle, Dum&Dummare. Det var ju trots allt flera månader sedan vi såg den nu, så jag börjar få lite abstinens. Det spelar ingen roll vad ni säger, den filmen är oslagbar och därmed pasta.

Vet ni vad jag har gjort idag? Jag har förvisso gjort en massa saker, men framför allt så har jag SPRUNGIT! Jo, ni hörde rätt. Emma har varit ute i löpspåret för första gången på ett och ett halvt år. Tänkte jag skulle utmana fötterna bortom gymmets väggar och valde mellan dessa klacklösa skorna 



och att se ifall jag kom ihåg hur man gör när man springer. Efter noga övervägande blev det löpningen, och jag hann hela 400 meter innan förnuftet stoppade mig. Rena långdistansen ju. Var egentligen tänkt att jag skulle springa 100 meter åt gången såhär i början, men det gick liksom inte att stanna... Det var tungt, det var segt och det var fullständigt underbart! Fötterna klagade inte alltför mycket och läpparna ville aldrig sluta le. Jag kommer nog satsa på veteran-friidrotten i alla fall. Kommer ni och hejar på mig i veteran-RM (Ribersborgsmästerskapen) år 2017?

För övrigt är det en härligt ledig dag. Miss Li har sjungit i högtalarna mest hela tiden och det är ju alldeles omöjligt att sitta still till hennes fantastiskt glada toner. Var ute en sväng i Västra hamnen och lekte med kameran. Bilderna blev tråkiga och jag hade inte tänkt visa dem, men tydligen så gör jag det i alla fall. Som det kan gå.

             

Imorgon ska den akademiska lekstugan ersättas med en praktiserande verklighet. Det är nu man ska vakna ur den teoretiska sömnen och faktiskt göra något paw rihk-titt. Fram tills januari kommer jag att befinna mig på min praktikplats i Lund tillsammans med ett gäng tonåringar. Hjalmar Söderbergs kloka ord kommer säkerligen bekräftas:

Man vill bli älskad,

i brist därpå beundrad,

i brist därpå fruktad,

i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.

Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.

Nu ska jag väg och lyfta skrot med Lisen.

Tack och hej
Gåsleverpastej

Tröttnade på att alltid ha full inkorg i mobben och bestämde mig för att rensa ut gamla mess. Läste en massa otroligt gulliga meddelanden från nära och kära, men några av dem var mest väldigt komiska. Topp tre:

"En blondin ringer till sin pojkvän och säger: "Kan du komma över och hjälpa mig?" Jag har ett jättepussel och jag kan inte för mitt liv komma på hur jag ska göra." Hennes pojkvän frågar: "Vad ska det bli när det blir färdigt då?" Blondinen säger: "Enligt bilden på lådan så ska det bli en tupp." Pojkvännen bestämmer sig för att gå över och hjälpa henne. Hon släpper in honom och visar honom alla pusselbitarna på bordet. Han tittar på bitarna en stund, och sen på lådan. Sen säger han: "För det första; det spelar ingen roll vad vi gör. Vi kommer aldrig att kunna sätta ihop de där bitarna till något som liknar en tupp." Han tar hennes hand och fortsätter: "Nu tar vi en kopp kaffe och sen... " Han suckar "... sen stoppar vi tillbaka alla Cornflakes i lådan igen."

Från kompisen när vi var på skidsemester: Hej älsklingen! Ta en runda i baken och en öl för mig! KRAUM Eh, jag gör allt för dig honey, men en runda i baken? Nu begär du mycket...

Om ni någon gång undrar varifrån jag fått min snustorra knäppa humor, så är det garanterat från min pappa, som skickade följande mess när de var på semster: Tjabba! Här i Italien får man stå länge i kö när man vill titta på gamla tavlor, när man vill gå in i en park har de stängt, när man inte hittar kör bussen för långt och när Anki vill duscha stänger de av vattnet. Men, maten är god, vinet gör gott och mormor går som hon aldrig tidigare gått. Morsanochfarsan Underbara knäppa pappa!

Tänk om man hade en sambo som var världsbäst på att göra en på gott humör när man var nere. En sådan där knäppgök som kom med en sjungande mjukisråtta och dansade fånigt när man var ledsen. Någon som envisades med kittlingsbrottning när man var hängig och fick en att tjuta av skratt. Eller någon som tog ens händer när man var på dåligt humör, satte på en galen låt och dansade som en vettvilling med en runt i vardagsrummet så att det var alldeles omöjligt att inte falla in i hans skratt.

Tänk, precis en sådan  sambo har ju jag. Vilken lyckans lyckans lyckans ost jag är.

Love you.

Vad vore egentligen livet utan tentaplugg? Det skulle ju vara tråkigt och dötrist, definitivt.