Höstsöndag
Studionissar
Det bär helgut
Jaha, onsdag it is. Bara sådär, varken mer eller mindre. Nackspärren efter förra veckans biobesök på rad två har bytts ut mot en bula i pannan efter en dust med strykjärnssladden. Någon som vågar påstå att det inte är tufft att leva i-landsliv? Slagsmålet med strykjärnssladden till trots så är livet rätt bra och knallar på i alldeles rätt riktning, det vill säga helg-ut. Vägen dit tar dock ett glamoröst stopp imorgon kväll då Björn och jag ska leka modeller uppe i torson. Då jag de senaste tre dagarna undvikit sötsaker, tränat och solat kommer jag nu träda in i studion med slanka solbrända ben och fyra av miljondollarsleenden mot kameran. Var det någon om harklade sig? Nåväl, kul ska det hur som helst bli!
Igår frågade en klasskompis mig ifall hon fick ge mig en komplimang och utbrast sedan "Den senaste tiden har du verkligen börjat se ut som en psykolog!" Herre jesus, yllekoftan - se upp! Snart kommer jag med glasögonen på nästippen och hummar åt allt ni säger.
Alldeles strax är det dags att heja fram pantrar, men allra först ska jag nog ta och vila min tunga ögonlock en liten liten stund.
Skamlösa höstvindar och chokladvarma fingrar
Vad fina ni är som besöker min bloggstuga varendaste dag, fastän jag inte ger er ett dyft tillbaka. Samvetet säger mig att jag borde bjuda på ett inlägg men inspirationen är noll och försvann med sensommmarens sista desperata bris. Hösten letar sig skamlöst in under mina klädesplagg och tiden knallar på i en faslig takt. Drömmer mig bort till ett liv med jobb och struktur, till framtida resor i fjärran länder, till en lugnare vardag och allt jag ska göra där och då, i en ljusnande framtid.
Kameran har mest samlat damm på sin krok inne i garderoben, men i söndags blinkade den sömndrucket mot världen igen. I fokus hamnade föräldrarnas hus, en mysig eftermiddag vid dalby stenbrott och en nervkittlande hockeymatch. Den där eftermiddagen var förresten något alldeles extra och medan jag gick där bland de färgsprakande löven med min fina vän och sedan lät en kopp rykande het choklad värma mina händer började jag ifrågasätta mitt liv i storstan. Drömmar om att bo granne med naturen, öppna dörren för frihetsluft och låta fötterna vandra på grusiga stigar uppstod, men kanske är det återigen verklighetsflykten som grabbar tag i mig i ett desperat behov att inte behöva känna efter och vara här, alldeles precis nu?
Klockan börjar bli mycket och det är dags för mig att krypa till kojs, tända några värmeljus och drömma om en ny fantastisk morgondag. Torsdagen den 15 oktober 2009, the one and only.
Zovmorgon med stort Zzzzzzz
För övrigt är det mantrat fullt ös medvetslös som gäller numera. Förutom skolan hinner jag emellanåt med att äta och ibland även att sova en stund. Mer än de här fjuttiga bloggraderna hinner jag heller inte bjuda på, för nu är det hög tid att knalla iväg till tåget för en elva timmar lång skoldag.
På återhörande!
/Ers Emma
Psoykgloi
Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig uatn odern som hlehet.
