Fredagen den trettonde
Solen skiner för glatta livet, brorsan fyller år, jag har ingen skola idag, om några timmar kommer fina vänner hit på sushikväll och VI HAR BOKAT VÅR SKIDRESA TILL ÅRE!! De som hävdar att fredagen den 13e är olycksbådande måste ha glömt att ta av sig nattmössan.
Blondes might have more fun, but they´re also more hungry!
De tre blonda psykologstudenterna skulle äta sin medhavda lunch. I vanlig ordning var mikronkön omänskligt lång, men så fick två av dem plötsligt syn på en lapp på köksskåpet. "Ny mikro i P005"
Perfekt, vi kollar in om den är ledig! Bingo - rummet var tomt! En av blondisarna sträcker sig mot mikron för att öppna den... men... hur får man upp luckan?? Hmm... Hon trycker på alla knapparna, drar i luckan, slår på mikron... som förblir sluten som en mussla. Med blossande kinder vänder hon sig till sin kompis
Eh, kan du öppna mikron?" Nästa blondie försöker på samma sätt, men vänder sig sedan förbryllat mot sin vän.
Nä, jag kan banne mig inte öppna den! Fnissande och med röda öron går de tillbaka till köket och viskar till den tredje blondisen. Hon går skrattande in i P005 och ger sig på den lilla ugnen. Utan resultat. Helt otroligt - ingen av de tre lyckades att ens
komma in i mikron. Är det inte hejdlöst komiskt så vet jag inte vad. Tankarna förs genast till en sekvens i en av mina favoritfilmer,
Zoolander.
Varje andetag
Finaste Jessica - du gör mig så stolt! Minns du när vi var små och drömde om framtiden? Det var en hel massa yrken som flimrade förbi genom åren, men ett bestod och det var din önskan om att bli artist. Nu har åren gått och jag tror nästan vi vågar beteckna oss som relativt stora. Du sysslar med sången på heltid och är ju så fantastiskt duktig!
Gå in
här och lyssna på "Varje andetag". Visst har hon blommat ut till en skönsjungande ros, min lilla barndomsvän?!
Spänning i vardagen
Jag har alltid förespråkat spänning i vardagen och numera lever jag som jag lär. Sedan ombyggnaden började på tågstationerna är varje morgon ett litet äventyr.
Hur många minuter är tåget försenat idag?
Kommer vi att stanna mellan Malmö och Lund även denna gång?
Hinner jag i tid till skolan?
Spänningen är olidlig.
Svisch
Middag, bio, presentshopping, innebandymatch, kalas, fest, utgång, födelsedagsbrunch, plugg och filmmys och vips så hade helgen svischat förbi. Hur var det nu man gjorde för att hinna med allt man ville? Fast det viktigaste är väl att man har trevligt och det har vi ju haft. Några bilder från den skojiga lördagskvällen:
Partytrick
Emma, jag börjar bli trött på ditt "stoppa huvudet mellan axlarna"-partytrick. Kom med något nytt!
Förlorad vänskap
Idag skulle jag och Ådi ut på besiktningsäventyr. Allt började så bra, för även om han startade med allra största ansträngning, så kom han i alla fall igång och iväg. Ådi var nervös och hackade sig fram medan jag höll på att bli ihjälgasad av mystiska (men sannerligen mycket o-ekologiska) gaser framme i förarsätet. Två gånger blev han så till sig att han stannade mitt i korsningen och bara med nöd och näppe lyckades starta igen. Varje gång vi saktade in segade han sig fram på det mest orytmisk vis och den goda tid vi begav oss i försvann snabbare än bilarna framför. Endast några minuter innan utsatt tid styrde vi in på Bilprovningens parkering och in i närmaste ficka. Jag registrerade oss, spände fast bältena och plockade fram säkerhetstriangeln. Vi var redo. Bad en tyst bön för att Ådi skulle starta när det blev dags och inte svika mig även denna gång (tidigare i veckan gick han som en klocka fram till Ica Maxi men vägrade sedan köra mig hem). Plötsligt var de Ådis tur och jag satte i nyckeln och vred om. Nu du Ådi - det är dags att visa att även en skruttig gammal tjugoåring kan klara besiktningsmannens skarpa blick! Ådi gnällde, suckade... och dog. Gnällde, suckade... och dog. Gnällde, suckade... och dog. Generat fick jag ge upp och gå till fots fram till besiktningsmannen... "Eh, min bil startar inte..." Inte ens med elektronisk hjälp fick vi igång honom och jag hade inget annat val än att ringa efter bogseringshjälp. Fem minuter senare startar Ådi plötsligt, som om han vaknat ur en djup dvala. Det var förvisso skönt att slippa bli bogserad, att kunna köra honom från Bilprovningens parkering, men Ådi - jag är ledsen - det här kan jag bara inte förlåta. Vi kommer aldrig kunna bli kompisar igen du och jag.
Värmande februaridag
Jodå, nog sitter jag här fortfarande, högst levande, även om jag inte bloggar så ofta och trots att vädret utanför kan få en att vilja kollevippa omedelbums. Men här är jag, med drömmar om våriga vindar och sommarvarmt gräs, om fräknar på kinderna och soldränkta axlar. Med detta i tankarna stiger jag upp på morgnarna, när februariregnet smattrar utanför och det Grå riskerar att äta upp tillvaron alldeles. Tillsammans med hoppet om en ljusare himmel och en varmare dag, värmer allt mysigt man trots allt kan lysa upp februaridagarna med: fika med bästaste kompisarna, fina ord och leende ögon, fladdrande värmeljus och rykande hett te, skratt och mys med sin älskade, tjocka duntäcken och gripande filmer, friidrottsgala och galen dans på nattklubbsgolvet, chilatte och långlunch med härliga vännen, sällskapsspel och middagsumgänge, äventyr på bioduken och långa värmande kramar.
Även februari kan bjuda på värme.
Dyrt liv på gatan
Ryktet om att det är billigt att parkera i Slottstaden/Ribersborg kan jag nu en gång för alla dementera. Jag betalade nyss en månadsavgift till Transportverket, som ville ha 1400 spänn för vår parkering. Snacka om att bli förd bakom dimljuset!
Feberfrossa
Här var det livat värre; halvligger i sängen och feberfrossar.
Lattjolajban.
Fröken är lös!
Det positiva med att plugga är att man kan sova till halv nio, börja dagen med en härlig simtur i bassängen och sedan ägna hela dagen åt shopping med en god vän. Det negativa med att plugga är att man sedan kommer hem till en trave böcker som skriker åt en "
läs mig, lär mig, studeeera mig!" Men så kan man ju också stoppa proppar i öronen, se förbi högen med böcker och ägna kvällen åt att slappa.
Frihet under ansvar, var det ja. Med betoning på frihet.
Hoppsan, det kan bli farligt när fröken Emmas släpps lös i stan...
Lasseskoj
I söndags var vi på Malmö Comedy Festival och håll i hatten - det var riktigt kul! Allra skojigast var faktiskt Lasse Karlsson, som i våra ögon sopade banan med de mer erkända Betnér, Zoran, Frisk och Robin.
Ett litet smakprov på
härlige Lasse.
Hårresande grubblerier
En aning förvirrad och med en gnutta beslutsångest i blick ber jag nu om råd. Tid är bokad hos Dyra Frissan och håret ska inträda en ny era. Hur detta gestaltar sig kalufsmässigt är jag dock inte alldeles klar över.
Ska håret vara långt eller kort?
Blont eller brunt?
Har ni rentav något annat förslag?
Visst, det är ju bara hår. Och Obama är bara en i raden av USAs presidenter.
Barnsliga vuxenpoäng
Tulpanfrossa
Hälg
Lite bilder från helgens festligheter kan jag allt bjuda på.
Forever 25
När Malin fyllde 25 förra året så komponerade jag ihop ett flersidigt födelsedagskort som kretsade kring det faktum att hon nu faktiskt var
halvvägs till femtio! På kuvertet skrev jag i stora bokstäver "
Malin 25!". Det var ju bara det att hon råkade fylla 24, vilket många gliringar påminde mig om under tiden därefter. Men hämnden är ljuv och när Malin faktiskt hade ordnat ihop ett kort till mig på min 26-årsdag, vilket mycket fint fokuserade på att jag var 25 nu och att hon hoppades att vi skulle få ytterligare 25 härliga år ihop, så var det hela hejdlöst komiskt. Några sekunder försökte hon låtsas som att det varit ett skämt, men de stora ögonen och lite väl rosa kinderna avslöjade henne. Är det då ens möjligt att när Malin verkligen fyller 25, ge henne annat än ett "
Vi räknar inte åren.. vi räknar bara de goda stunderna"-kort och skriva:
Anonyma emkuholics (AMQ)
Hej, jag heter Emma och jag är en emkuholic.
Ungefär sådär kommer det nog att låta när jag går på mitt första AMQ-möte. För jag inser ju det, att jag är fast i mitt beroende.
Denna dag var inget undantag. Jag skulle ju bara handla tulpaner på Gustav, men att tacka nej till rea på MQ kändes mig övermäktigt. Att sedan där stå emot frestelsens förbannelse tycktes fullständigt omöjligt, och jag kan nu lägga ännu ett MQ-plagg till samlingen. Det här börjar ju urarta, det kan jag motvilligt erkänna. Det är nog inte mycket mer att göra än att se sanningen i vitögat och emkuholicen i spegeln.
Min fina familj
Sjuhundra meter mjölksyra
Med ajpådden i öronen och beslutsam blick gav jag mig av i skogsspåret. Mamma och pappa försvann snabbt iväg framför mig, men jag tvingade mig själv att hålla igen stegen och vänta med att springa. En och en halv kilometer kändes ju lagom att börja med, efter några års totalt löpförbud. Halva trekilometersslingan, perfectemundo. Jag gick och jag gick och aldrig dök det upp några distansmarkeringar. Hade jag ännu inte gått en kilometer? Strumpan var sedan länge blodig av mammas skor som ilsket bet mig i hälen, och när jag hade gått i nästan en kvart bestämde jag mig för att jag minsann borde ha promenerat halva sträckan. Nu var det dags att börja springa, jippie! Precis när jag började ladda inför löpstegen så kom pappa ikapp mig, från sin längre slinga. "Har du inte börjat springa än Emma, det är ju bara sjuhundra meter kvar!" Hoppsan tjosan. Jag hade visst genat lite, lyckligt omedveten. Nu fick det ju bli springa av´t, om jag skulle bli trött! Hängde på pappa, som med sina mått mätt sprang lite lagom fort, men som i min värld spurtade fram i våldsam fart. Backarna avlöste varandra och andningen blev snabbt tyngre. Och tyngre. För att inte tala om benen, som plötsligt förvandlats till ett par betongklumpar. Meterna sniglade sig fram, och när målgången äntligen var nådd så var jag fullständigt slutkörd. Benen hade fördubblats i storlek och ett svagt illamående kröp fram mellan magen och svalget. Hemma fick jag valla mig själv runt kvarteret, för att försöka bli av med mjölksyran som borrat sig djupt in i mina muskelfiber. Många timmar senare, när tvätten hunnit bli både tvättad och omtumlad, kroppen tvagad, magen mätt och hemmet lite renare, så känns benen forfarande sådär kolosstora. Efter sjuhundra meters löpning i skogsspåret. Jodå, jag är på gång! Jag känner det, jag börjar bli i farligt fin form! Det där SM-guldet i 3x800 m är till för att upprepas!
