Fröken Emmas Känsla för Livet

Ryktet om att det är billigt att parkera i Slottstaden/Ribersborg kan jag nu en gång för alla dementera. Jag betalade nyss en månadsavgift till Transportverket, som ville ha 1400 spänn för vår parkering. Snacka om att bli förd bakom dimljuset!

Här var det livat värre; halvligger i sängen och feberfrossar.

Lattjolajban.

Det positiva med att plugga är att man kan sova till halv nio, börja dagen med en härlig simtur i bassängen och sedan ägna hela dagen åt shopping med en god vän. Det negativa med att plugga är att man sedan kommer hem till en trave böcker som skriker åt en "läs mig, lär mig, studeeera mig!" Men så kan man ju också stoppa proppar i öronen, se förbi högen med böcker och ägna kvällen åt att slappa. 

Frihet under ansvar, var det ja. Med betoning på frihet.




Hoppsan, det kan bli farligt när fröken Emmas släpps lös i stan...

I söndags var vi på Malmö Comedy Festival och håll i hatten - det var riktigt kul! Allra skojigast var faktiskt Lasse Karlsson, som i våra ögon sopade banan med de mer erkända Betnér, Zoran, Frisk och Robin.

Ett litet smakprov på härlige Lasse.

En aning förvirrad och med en gnutta beslutsångest i blick ber jag nu om råd. Tid är bokad hos Dyra Frissan och håret ska inträda en ny era. Hur detta gestaltar sig kalufsmässigt är jag dock inte alldeles klar över.

Ska håret vara långt eller kort?
Blont eller brunt?

Har ni rentav något annat förslag?

Visst, det är ju bara hår. Och Obama är bara en i raden av USAs presidenter.

När Malin fyllde 25 förra året så komponerade jag ihop ett flersidigt födelsedagskort som kretsade kring det faktum att hon nu faktiskt var halvvägs till femtio! På kuvertet skrev jag i stora bokstäver "Malin 25!". Det var ju bara det att hon råkade fylla 24, vilket många gliringar påminde mig om under tiden därefter. Men hämnden är ljuv och när Malin faktiskt hade ordnat ihop ett kort till mig på min 26-årsdag, vilket mycket fint fokuserade på att jag var 25 nu och att hon hoppades att vi skulle få ytterligare 25 härliga år ihop, så var det hela hejdlöst komiskt. Några sekunder försökte hon låtsas som att det varit ett skämt, men de stora ögonen och lite väl rosa kinderna avslöjade henne. Är det då ens möjligt att när Malin verkligen fyller 25, ge henne annat än ett "Vi räknar inte åren.. vi räknar bara de goda stunderna"-kort och skriva:




 

Hej, jag heter Emma och jag är en emkuholic.

Ungefär sådär kommer det nog att låta när jag går på mitt första AMQ-möte. För jag inser ju det, att jag är fast i mitt beroende.

Denna dag var inget undantag. Jag skulle ju bara handla tulpaner på Gustav, men att tacka nej till rea på MQ kändes mig övermäktigt. Att sedan där stå emot frestelsens förbannelse tycktes fullständigt omöjligt, och jag kan nu lägga ännu ett MQ-plagg till samlingen. Det här börjar ju urarta, det kan jag motvilligt erkänna. Det är nog inte mycket mer att göra än att se sanningen i vitögat och emkuholicen i spegeln.

Min underbara fina familj är värd att få vara med på lite bilder, så här kommer några glada juldagspics.

       
    

Med ajpådden i öronen och beslutsam blick gav jag mig av i skogsspåret. Mamma och pappa försvann snabbt iväg framför mig, men jag tvingade mig själv att hålla igen stegen och vänta med att springa. En och en halv kilometer kändes ju lagom att börja med, efter några års totalt löpförbud. Halva trekilometersslingan, perfectemundo. Jag gick och jag gick och aldrig dök det upp några distansmarkeringar. Hade jag ännu inte gått en kilometer? Strumpan var sedan länge blodig av mammas skor som ilsket bet mig i hälen, och när jag hade gått i nästan en kvart bestämde jag mig för att jag minsann borde ha promenerat halva sträckan.  Nu var det dags att börja springa, jippie! Precis när jag började ladda inför löpstegen så kom pappa ikapp mig, från sin längre slinga. "Har du inte börjat springa än Emma, det är ju bara sjuhundra meter kvar!" Hoppsan tjosan. Jag hade visst genat lite, lyckligt omedveten. Nu fick det ju bli springa av´t, om jag skulle bli trött! Hängde på pappa, som med sina mått mätt sprang lite lagom fort, men som i min värld spurtade fram i våldsam fart. Backarna avlöste varandra och andningen blev snabbt tyngre. Och tyngre. För att inte tala om benen, som plötsligt förvandlats till ett par betongklumpar. Meterna sniglade sig fram, och när målgången äntligen var nådd så var jag fullständigt slutkörd. Benen hade fördubblats i storlek och ett svagt illamående kröp fram mellan magen och svalget. Hemma fick jag valla mig själv runt kvarteret, för att försöka bli av med mjölksyran som borrat sig djupt in i mina muskelfiber. Många timmar senare, när tvätten hunnit bli både tvättad och omtumlad, kroppen tvagad, magen mätt och hemmet lite renare, så känns benen forfarande sådär kolosstora. Efter sjuhundra meters löpning i skogsspåret. Jodå, jag är på gång! Jag känner det, jag börjar bli i farligt fin form! Det där SM-guldet i 3x800 m är till för att upprepas!

Björn ligger söndertacklad i soffan och jag sitter här alldeles slutkörd efter 62 minuters nervtortyr.

Den där hockeyn tar kål på oss.

Jaha, då var det slut på ledigheten. Choff choff, så dök Allvaret upp igen. Tänk vad snabbt man vänjer sig vid semester...

Mycket som plötsligt ska hinnas med sista dagen, men lite trevligheter får man ju också trycka in. Som att långpromenera med Maria och umgås med Beata & Sebastian. Och vad kan förgylla en dag bättre än att mysa med en sådan här liten charmör?

Ni kommer väl och tittar?